427 till en präktig’ sängkammare, dock först sedan Russtad utbedt sig att få bjuda oss på frukost, innan vi reste på morgonen. »Hvad lefde den der gästgifvaren egentligen på?» vill du fråga. Ja, inte vet jag, såvida det icke var på sitt landtbrük. Jag skäms att säga, att klockan var inemot 3, när vi voro i vårt rum för oss sjelfva. Solen var just i sin uppgång, och min kamrat förklarade, att han nu omöjligen kunde sofva utan ville i stället göra en promenad i friska luften — och han gick deremot ut. — Jag vet ej huru länge jag sofvit, då jag vaknade vid att han inträdde. Han var andfådd, och då jag frågade honom om promenaden varit angenäm, berättade han pustande, att han först hade en god stund vandrat i solskenet på vägen, och derpå hade han blifvit högligen poetiskt stämd af vallhjonssång och pinglandet af koskällor, som han hört på afstånd. Det var en äkta norsk sommarmorgon i fjellen. Han hade halft drömmande gått framåt, och idyllen hade slutat så, att han vid en krökning af vägen mött hela boskapshjorden, och att en folkond tjur rusat fram och råmat förfärligt, hvarpå min vän tagit till flykten öfver åtskilliga gärdesgårdar, sprungit så att svetten lackat och lyckligen kommit in på en annan väg. Här hade han emellertid ej vandrat länge, innan han hörde samma idylliska vallsång och bjellerklang som förut, och så hade han genast förfärad flytt in i en bondstuga, der han till råga på. skrämseln mött husmodren i en mycket lätt drägt i förstugan, de hade båda skrikit till, och hon hade försvunnit in i stugan; och sedan hade han från förstugan hört sina fiender komina allt närmare — nu kommo de, det var tre kalfvar och en liten ko. Derpå hade han skyndat hem. Detta var hans morgonpromenad. Jag trodde mig hafva användt tiden bättre, vände mig åter mot väggen och somnade. Plötsligt vaknade jag ånyo vid att någon kraftigt ruskade mig i armen. Jag reste mig yrvaken, färdig att fråga om elden var lös, men der stog Sagförer Andersen och sporde lugnt; »Vill du ha kaffe?» En piga stod brevid honom med en kaffebricka. Jag ville sofva — men omöjligt! Sagförer Andersen förklarade, att klockan var sex, att han sjelf bjudits på kaffe, emedan han stod färdig att »rejse» och han hade då äfven tillsagt om kaffe »for sine svenske Brödre». Jag drack min kopp tålmodigt med sömnen i ögonen och derpå styrdes kosan till min kamrat, som ändtligen sof lugnt i sin säng; och sådan är menniskonaturen, att jag kände en hemlig glädje, ja, skrattade rätt godt, när jag såg honom väckas på samma, grymma sätt. Äfven han drack sin kopp, och derpå tågade pigan och Andersen ur rummet, under det denne senare tillropade oss sitt broderliga »farvel! lyckelig Reise!» hvilket på samma sätt, men något