430 skola kroppsöfningar och idrotter af alla slag föryngra och stärka äfven den svenska racen? När skola dessa nyttiga öfningar i fria luften och friska stärkande lekar hos Sveriges ungdom uttränga kärleken till schweizerilifvet ? När vi närmade oss södra ändan af fjorden började vi känna en lätt gungning. Kaptenen hade lofvat oss, att hafvet skulle stå. som en spegel, någonting som kaptener alltid lofva, och vi låtsade om ingenting, till dess gungningen ytterligare ökades och en af damerna midt i ett litet näpet omdöme om Dickens, som började med »I think» — plötsligt bleknade och försvann och ej kom tillbaka förr än i Göteborg. Men i stället kom ett par väldiga rullningar och sedan vet ja inte, hur det gick, ty jag var inte med längre — jag försvann spårlöst för mina vänner och de för mig, just i det ögonblick då vi, efter att ha lemnat Dickens åt sitt öde, blifvit ense om att denna präktiga norska båt var »very comfortable». När jag några timmar derefter i den förfärligaste sjögång raglade framåt på däcket, såg jag bara den lille gubben qvar. Han satt der orubblig som »den standhaftige tennsoldat», sträckte benen från sig och sof som en stock, den lycklige; medan jag irrade, en fridlös skugga, i storm och natt, barhufvad, lurfvig, sjuk. Jag hade nyss varit på kommandobryggan och talt med kaptenen för att krya upp mig och han hade gifvit mig det uppmuntrande svaret, att »vejeret var dej-ligt» och att »dampskibet gick som en måge» (mås) — och sökte jag alltid under mina »saltomortaler» att qvarhålla för mitt medvetande att båten gick »som en måge», om jag också inte gjorde det sjelf. Jag önskade ofta att jag varit en mås, åtminstone tills fartyget kom i hamn. Nedanför mig på mellandäck såg jag ett ögonblick en figur ragla framåt i mörkret under ett doft stönande, och till slut kastas, som en boll omkring bland balar och koffertar. Det var min reskamrat. Det enda samtal vi hade under färden till Göteborg var vid. detta tillfälle. »Är det du?» ropade jag till honom genom stormen. »Ja-a» svarade han matt, och dermed försvann han i en serie af d& mest invecklade slingringar och jag såg honom ej förrän i Göteborg, då vi meddelade hvarandra våra utståndna lidanden. Vår färd till Norge gick genom solsken och glädje, den flöt hän. som en sommarsång, som »Jag hetsar dig fredliga flagga», men färden. från Norge — om den vill jag säga huh! bara jag tänker på den. Detta dock med undantag af den behagliga samnianvaron med det> engelska sällskapet. I Göteborgs hamn träffades vi alla glada åter,, fast betydligt härjade af stormen. Den samtalstråd som af klippts i Kristianiafj orden, upptogs igen, och jag fick höra den lilla Missens omdöme om Dickens fullständigt; och slutligen utbytte jag kort