Boknyheter. Strandberg, C. V. A. (Talis Qualis), Samlade vitterhetsarbeten, Häft. 1, 2. Stockholm, C. E. Fritze’s bokhandel, 1877 (å 1 kr. häftet? Det var år 1840. I poetiskt hänseende befann man sig under inflytande af de stora skalderne, hvilka ej ännu upphängt sina lyror, men också -ej heller ur dem framlockade några nya ljud. På få undantag när, sjöngo äfven alla de yngre på samma skala, en sedan länge välbekant, och de som oj instämde hade mycket svårt att göra sig hörda. Emellertid var en underströmning af nya krafter omisskännelig, äfven om den ej så omedelbart trädde i dagen eller så direkt bar lösen poesi på sin fana. Vi erinra om Sturzen-Becker, Blanche, Braun — alla mer eller mindre påverkade af de europeiska rörelser i litteraturen och politiken hvilka gåfvo sig luft ifrån 1830, från julirevolutionen. Der saknades dock hos dem och några deras själsfränder ett djupare sedligt allvar, utan att vi dermed vilja hafva sagt att de voro osedliga såsom författare. I det fallet liknade de de första förkämparne för das junge Deutschland. Men så kom ut i Lund en »Helsningssång till folkrepresentanten Hans Jansson» strax på nyåret nämnda år. Den var undertecknad: Talis Qualis, en pseudonym som gjort sig bemärkt i Brage och Idun, utgifven i Köpenhamn kort förut. Det var, efter hvad man genast fick veta, en ung student vid namn Carl Strandberg som här sjöng ut — i dubbel mening — hvad som rörde sig inom de ungas bröst, hvad som skulle blifva den närmaste framtidens uppfattning af svenska folkets pligt och rätt. Det var manlighet, allvar, glödande kärlek till frihet och fosterland redan i denna första lärospån. Sedan utgaf samma pseudonym ett par häften »Nyare tysk lyrik i svensk öfversättning» (1843), der man fick lära känna Herwegh och Hoffmann von Fallersleben i tolkningar som tydde på den blifvande mästaren, och på samma gång erhöll en fingervisning rörande de mönster efter hvilka den unge skalden företrädesvis utbildat sig. Än gingo ett par år, då vid studentmötet i Lund Talis Qualis under jubel föredrog sitt »Vaticinium», i hvilket man som i en brännspegel återfinner alla strålarne af hans genius, Jen käcka tonen, de tvärhuggna bilderna, den varma kärleken till Sverige och dess ära. Denna sång, som än står qvar bland hans dikter, gaf honom öppet bref som skald hos en större krets än kamraternes; och det var denna