483 framgång som förmådde honom att utgifva sin första diktsamling, »Sånger i pansar» (1845), hvilken snart fick ny upplaga. Bredvid åtskilligt omoget och en smula fanfaronadaktigt, innehålla dessa dikter många perlor af ovanlig skönhet; och sjelfva tonen i det hela var särdeles egnad att slå an på flertalet, ty den var i bästa mening tidsenlig. Visst förebrådde Upsalakritiken den unge skalden att trampa i tyska fotspår och gaf honom öfverhufvud en ganska skarp lexa, som måhända gick något för långt; men han var nu en gång sådan han blifvit, och granskningen eggade honom blott till större formel utveckling. Följde så »Vilda rosor» (1848), vidare flere större diktsamlingar och åtskilliga öfversättningar för teatern, tills han med 1853 begynte sina Byrontolkningar, hvilka slötos först 1869 och i allmänhet anses beteckna höjdpunkten af hans poetiska mästerskap. . Sedan dess klingade hans lyras strängar blott vid ett eller annat tillfälle, men alltid åhörda med stor uppmärksamhet och beundran. Talis Qualis betydelse som skald ligger, efter hvad vi ofvan antydt, deri att han gaf ett sant poetiskt uttryck åt de känslor hvilka rörde sig hos de unga, som voro hans första samtid, att han manligt, ädelt och hänfördt tolkade behofvet af en friare åskådning inom det folkliga lifvet, än den som ännu kring 1840 var flertalets, och att han sedan allt jemt eldades af de idéer som i sig inneburo framåtskridande, frihet, nationel lyftning. Vill man teckna hans dikter såsom till flertalet »politisk poesi», må det gerna ske, blott man ej förgäter att Talis Qualis’ blomstringstid inföll under ett skede af stora hvälfningar inom både Europas och Sveriges utveckling, och att han i sin sång frigjorde stämningar hvilka lågo bundna hos tusental af hans samtida. »Den som lefvat för de bästa inom sin tid har lefvat för alla tider» yttrar Lessing; och detsamma kan sägas om sångens och sångarens värf, när de fyllas utan biafsigt, endast för att tolka samtidens hopp och fruktan, skälfningarna i dess hjerta och suckarne från dess bröst. För öfrigt har skalden mången ton som ej erinrar om stridstumultet och de förvirrade ropen för dagen; mången bild af stilla skönhet dyker upp ur hans inre, äfven fast han ej älskar de »ljugande idyller som våra tama läspat år från år.» I allmänhet är hans skaplynne manligt och allvarligt; lek och skämt, kärlek och joller vårdar han ej. Men ofta ger han ett dräpande satiriskt hugg eller låter en viss kärf humor blanda sin stämma i sången. Den är, om man så vill, af äkta svensk natur, en klang af stål och brons, ett väldigt slagsvärd, blott någon gång hvilande bland enkla blommor, men oftare drabbande med allvar och styrka. Af hvad vi här yttrat framgår det berättigade i den nya upplagan. Denna kommer att ordnas af professor Ljunggren och skall fullbordas i om