Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Några drag ur svenska industrins utveckling sedan 1859. Arbetsmetoder och tekniska hjälpmedel. Av bergsingenjör Erik Hylander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slipmassan, framställd genom mekanisk sönderdelning (slipning) av granvirke, kunde*
ej ersätta det bättre lumppapperet, beroende dels på fibrernas korthet, dels på det
förhållandet, att massan (och papper, framställt av sådan) innehåller vedämne (lignin), vilket
av luft och ljus så förändras, att papperet med tiden blir skört. Den användes därför
huvudsakligen till tidningspapper, i vilket den kan ingå med c:a 75%. Brun slipmassa,
d. v. s. sådan, som tillverkas av ved, upphettad (»basad») i ånga, är långfibrigare och
användes bl. a. till omslagspapper och papp.
I den kemiska massan, träcellulosan, är däremot vedämnet utlöst genom
vedens-kokning i vissa vätskor och cellulosafibrerna mera oskadade, varför det av sådan massa
beredda papperet kunnat ersätta lumppapperet, 0111 ock det senare i fråga 0111 hållbarhet
ännu är ouppnått. Träcellulosametoderna, sulfit- och sulfatmetoderna, framträdde, som
nämnts, båda omkring 1870.
Sulfatmetoden intog länge en relativt undanskymd ställning, medan tillverkningen av
sulfitcellulosa i stort sett oavbrutet stigit. G. D. Ekmans sulfitmetod, som gick ut på att
koka granved med magnesiumsulfit, undergick i Sverige under 1870- och 1880-talen
betydande förbättringar. G. W. Flodquist utbytte magnesiumsulfiten mot kalciumsulfit,,
och V. Folin införde den indirekta kokningen med ånga. En olägenhet med sulfitmetoden.
Modern fourdriniermaskin för framställning av papper i långa banor.
är (utom det, att den ej kan användas för furuvirke), att c:a 50 % av vedmassan upptages*
i kokluten. Många försök ha därför sedan 1887 gjorts att nyttiggöra avfallsluten. Bl. a.
har man (R. Strehlenert och andra) försökt att genom dess indunstning framställa bränsle,,
och en hel del lut har fått användning som dammbindare på landsvägar. Den
hittills-mest betydande insatsen har dock gjorts av G. Ekström och H. Wallin, vilka 1909 lyckats
tekniskt och ekonomiskt lösa problemet att genom jäsning och destillation framställa
etyl-alkohol (sulfitsprit) ur luten.
Sulfatmetoden eller, allmännare uttryckt, de alkaliska cellulosametoderna, som gå ut
på att koka virket med alkalier, mötte till en början många svårigheter. E11 nackdel, som
länge hämmade dess utveckling, var brunfärgningen av fibern, som förde med sig behovet
av en dyrbar blekningsprocess; vidare gingo över 70 % av veden förlorade vid kokningen^
och återvinningen av den dyrbara kokluten var dålig. 1 det sistnämnda avseendet erhölls
en stor förbättring genom det av A. Muntzing på 1870-talet införda diffusionsförfarandet,.
vid vilket massan efter kokningen sönderspränges (defibreras) vid en trycksänkning och
sålunda lättare kan befrias från luten. Den avgörande förbättringen gjordes dock utomlands
1884, då man fann, att förlusterna av soda i luten kunde ersättas genom det billigare
natriumsulfatet (den nuvarande sulfatmetoden uppfanns sålunda först 1884), varigenom
man även erhöll större massautbyte och en starkare massa. Sulfatmetoden har de senaster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
