Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storpolitik - Västmaktspolitiken efter kriget, av Lennart Hirschfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storpolitik
Västmaktspolitiken efter kriget
Den storpolitiska utvecklingen efter andra världskriget har sin
förutsättning i den nya maktbalans, som uppstått genom
axelmakternas sammanbrott, Frankrikes och Storbritanniens försvagande
och Förenta staternas och Sovjetunionens framryckande till en
obestridd ledarställning i världen.
Den segrande
stormaktskoalitionen hade växt fram ur den
gemensamma motsättningen till
axelmakterna, men distansen mellan
Sovjetunionen och dess västliga allierade
hade ünder krigets förlopp gång på
gång markerats, och i krigets
slutskede hade den officiellt
proklamerade stormaktsenigheten haft
svåra belastningsprov att uthärda. Med
Tysklands och Japans sammanbrott
försvann det enda sammanhållande
bandet i den stora krigskoalitionen,
och intressekonflikterna mellan
segrarmakterna satte från första stund
sin prägel på efterkrigspolitiken. -
> Splittring vid krigets slut
Ännu var det emellertid inte tal
om någon enad västmaktsfront mot
den ryska politiken. Èn orsak
härtill var de friktioner, som förelåg
mellan västmakterna sinsemellan och
som dämpades först då den
gemensamma motsättningen till
Sovjetunionen blev ledmotivet i dessa
staters politik. Förhållandet mellan
Förenta staterna och Storbritannien
påverkades vid krigets slut av en
ömsesidig misstro, som låg nära till
hands när det gällde relationerna
mellan ,en gammal stormakt, som
såg sitt imperium hotat av nyväckt
asiatisk nationalism och sin
ekonomi derangerad av krigsansträng-
»De tre stora» vid Jaltakonferensen
ningar, och en ny, framstormande
världsmakt med oerhörda
ekonomiska och militära resurser.
Den amerikanska opinionen
präglades dels av traditionella komplex
mot »brittisk imperialism», dels av
de industriella och merkantila
kretsarnas avoghet mot den nya,
socialdemokratiska regimen i
Storbritannien. De hårda villkor
Washington hösten 1945 uppställde för ett
lån till Storbritannien visar, att
mäktiga faktorer stod i vägen för
en politik i en anda av
brittiskamerikansk intressegemenskap.
Den tredje av västmakterna,
Frankrike, var förenad i en allians
med Sovjetunionen och hade
Västeuropas starkaste kommunistiska
parti; härtill kom att konflikter
mellan de Gaulle och den allierade
högsta krigsledningen, rivalitet med
Storbritannien i Främre Orienten
och från britter.- och amerikaner
avvikande åsikter beträffande
politiken gentemot det slagna
Tyskland stod i vägen för en intimare
anknytning västerut.
Härtill kom, att det ingenstans i
västmakternas krets fanns någon
folklig opinion för en hårdhänt
maktpolitik. I Förenta staterna var
opinionsläget oklart, å ena sidan
kunde isolationistiska tendenser
spåras, å andra sidan påverkades
den internationalistiska opinionen
av högst optimistiska
föreställningar om stormaktssamarbetets
möjligheter. I Storbritannien hade
arbetarpartiet kommit till makten på ett
program, där det bl. a. utlovats en
»socialistisk utrikespolitik».
Väljarna hade invaggats i den
föreställningen, att Attlee och Bevin
lättare skulle komma överens med
ryssarna än Churchill och Edén.
Under dessa omständigheter kom
västmakternas politik mot
Sovjetunionen under krigets sista
månader och efterkrigstidens första skede
att präglas av en viss oklarhet. Å
ena sidan kunde man efter krigs-
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
