Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storpolitik - Västmaktspolitiken efter kriget, av Lennart Hirschfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storpolitik
årens erfarenheter inte anse ett
friktionsfritt samarbete garanterat;
medvetandet härom ligger bakom
Förenta staternas beslut att inte
utlämna atomhemligheten och att
behålla de strategiska baser, som
tagits i besittning under kriget.
Å andra sidan synes man ha varit
besluten att undvika åtgärder, som
kunde försvåra ett samförstånd med
Sovjetunionen; framför allt gällde
det att få Sovjetunionen med i
Förenta nationerna, vilket uppnåddes
genom tillmötesgående mot det
ryska kravet, att stormakterna skulle
ha vetorätt i alla viktigare frågor
i säkerhetsrådet.
När det gällde avgränsningen av
inflytelsesfärer på den europeiska
kontinenten, accepterade
västmakterna i stort sett de fullbordade
fakta de ryska arméerna skapat
under sina offensiver. På vissa
punkter tog man sin tillflykt till
överenskommelser, vilkas ianebörd
kunde tolkas på olika JBft, eller till
formella uppskovsbolltrt, som i
realiteten innebar eftergifter för de
ryska kraven.
Som exempel på dylika
överenskommelser kan nämnas beslutet på
Jaltakonferensen i februari 1945 att
representativa, demokratiska
regeringar skulle upprättas i de
Östeuropeiska staterna. Hur detta
beslut skulle förverkligas blev
beroende av hur begreppet
»demokratiska regeringar» skulle tolkas, och
ryssarna, som hade sina väpnade
styrkor på platsen, kunde utan
större svårigheter genomdriva sin
tolkning och upprätta ur sin synpunkt
pålitliga regimer i dessa stater.
Ett annat exempel, är beslutet på
Potsdamkonferensen i juli 1945 att
uppskjuta frågan om den
tysk-polska gränsen till en kommande
fredskonferens, samtidigt som området
öster om linjen Oder—Neisse lades
under polsk administration och med
stormakternas tysta samtycke
polo-niserades på ett sätt som en
framtida fredskonferensens omöjligen
skulle kunna låta bli att ta hänsyn
till.
Stormaktsenigheten brytes slutgiltigt
Medan dessa beslut fattades,
pågick ännu slutkampen med Japan,
vilket otvivelaktigt ökade
förhandlingsvilligheten å ömse sidor. Efter
Från Potsdamkonferensen. Balcom
statscheferna ses amiral Lechy,
Be-vin, Bymes och Molotov
dèn japanska kapitulationen
hårdnade attityden, och den
stormaktsenighet, som kunnat upprätthållas
utåt under Jalta- och
Potsdamkon-ferenserna, sprack totalt då
stormakternas utrikesministrar i
september 1945 inledde sina
förhandlingar i London om fredsfördragens
med de tyska vasallstaterna.
Inledandet av denna nya fas i det
allierade förhandlingsmaskineriet, ^
innebar, att frågan om maktbalans U
sen i östra Medelhavet och
Främre Orienten kom på dagordningen.
Sovjetunionen hade redan tidigare
börjat bygga ut sina positioner i
denna riktning genom den
etablerade kontrollen över Balkanstaterna
norr om Grekland, genom
inledandet av förhandlingar om ryska
baser i de turkiska sunden, och
genom penetrationen i norra Iran. I
På Londonmötet lades härtill ett
ryskt krav på förvaltarskap över
Tripolitanien.
Denna Sovjetunionens
diplomatiska offensiv riktade \ sig främst mot
britterna, vilka i de berörda
områdena hade en traditionell
ledarställning att bevaka. I sitt motstånd i
mot de ryska kravèn fick
utrikesminister Bevin visserligen stöd av
sin amerikanske kollega, men
Förenta staterna var ännu inte berett
att ge upp sina försök att få till
stånd en utjämning mèd
Sovjetunionen, ehuru Londonkonferensens
sammanbrott stärkte Washington’ I |
dess beslut att inte utlämna
atomhemligheten. , . ■
På den andra
utrikesministerkonferensen, som hölls i Moskva i de- \
cember 1945, kunde man snarare ?
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
