Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storpolitik - De norra polartrakterna (Arktis), av Gösta H. Liljequist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storpolitik
internationell insats ett flertaL
vetenskapliga stationer samtidigt
arbetade i Arktis.
Nordvästpassagen: Det var
England som först började intressera
sig för upptäckten av en nordlig
sjöväg itill Indien. I slutet av
1500-talet och början av 1600-talet
gjordes av engelsmän upprepade, men
fåfänga försök att finna den
hypotetiska nordvästpassagen. År 1818
återupptogs sökandet även nu av
engelsmännen, fastän man insåg,
att denna isblockerade farled ej
kundé få någon praktisk betydelse.
Avgörande betydelse för det
arktiska Amerikas utforskande fick den
stora expedition under Sir John
Franklin, vilken 1845 avseglade
från England ombord på de två
kraftiga fartygen »Erebus» och
»Terror». Expeditionen siktades
sista gången vid inloppet till
Lancas-tersundet i juli 1845 men var sedan
spårlöst försvunnen. 1848 började
undsättningsexpeditioner utsändas.
Dessa s. k. Franklinexpeditioner
pågick sedan fram till 1859, då M’
Clintock på Kung Williams land
och söder därom fann rester av
expeditionen i form av skelett,
utrustningsartiklar samt en kort
skrivelse i en varde, men däremot inga
dagböcker eller loggböcker. I allt
hade 134 man omkommit, och
Franklins expedition utgör därför
den största katastrofen i
polarforskningens historia.
De många
Franklinexpeditioner-na utförde under sitt sökande ett
värdefullt kartläggningsarbete, och
praktiskt taget hela den stora
arktiska arkipelagen norr om Amerika
blev nu känd, bl. a. kunde J. M.
M’Clure 1850—54 fullbordade
nordvästpassagen, dock icke med ett och
samma fartyg.
Denna bragd utfördes först 1903
-—06 av norrmannen Roald
Amund-sen med »Gjöa» längs en annan
route än den M’Clure befarit.
Under det senaste kriget
genomseglades nordvästpassagen två gånger av
»St Roch», ett mindre
inspektionsfartyg tillhörigt Canadian Mounted
Police.
Nordostpassagen:
Nordostpassagens historia kan sägas ha inletts
1553 av engelsmännen. 1734—43
befor en stor rysk expedition i
flera avdelningar hela den sibiriska
ishavskusten. Trots att passagen
därmed blev känd, hade den docka
icke i sin helhet befarits med någotl
fartyg, och det blev förbehållet]
svensken A. E. Nordenskiöld att]
1878—79 med sitt fartyg »Vega»!
utföra denna bedrift.
Ryssarna har under 1900-talet vi-]
sat ett stort intresse för denna färd-j
väg (av dem kallad Norra sjövä-|
gen), vilken gör det möjligt att ut-l
nyttja norra Sibiriens rikedomarJ
De har utfört ett värdefullt sjömät-l
ningsarbete, grundat meteorologiska
och vetenskapliga stationer, radio-1
stationer, byggt hamnar osv. Sjö-1
farten assisteras av stora isbrytare,!
och isförhållandena undersöks från
luften.
Spetsbergen: Holländaren Willem
Barents anses vara Spetsbergens I
upptäckare (1596), men det är
sannolikt, att våra nordiska förfäder
kände till landet (av dem kallat
Svalbard).
Holländarna drog ej genast de
praktiska konsekvenserna av sin
upptäckt, och först sedan en
brittisk expedition några år senare rap-!
porterat rikligt med val, började ;
valfångst bedrivas här uppe.»
Engels-män och holländare var
dominerande, men även andra folk, såsom
danskar, tyskar och baskèr deltog
i jakten. Vissa år kunde t. ex. ända
till 10.000—15.000 man vara sys-,
selsatta vid enbart holländarnas
huvudbas på nordvästra Spetsbergen.
Sedan valbeståndet minskat kring
Spetsbergens kuster övergick man
till fångst i packisen utanför östra
Grönland.
Under 1700-talet tillkom ryska
fångstmän, vilka brukade
övervintra i ett eller ett, par år och
därunder främst fångade valross,
räv och isbjörn. Vid början av
1800-talet började slutligen norrmännen
sina färder hit upp. Engelsmännens
och holländarnas valfångst hade då
i det närmaste avstannat; valarna
var praktiskt taget utrotade, och
jakten gällde nu valross och säl.
Under 1800-talet började ett
verkligt systematiskt utforskande av det
nordliga men så klimatiskt
gynnade polarlandet. Här har Sverige
gjort sin viktigaste insats inom
polarforskningen, och det länder vårt
land till stor ära, att det var främst
genom föredömet från män som
Otto Torell och A. E. Nordenskiöld
som en rent vetenskaplig polar-
<?2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
