Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storpolitik - Politiken kring nordpolen, av Bengt Hjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storpolitik
bombplan i USA kallas B 36 och
uppges ha en praktisk aktionsradie
med bomblast om 5.000 à 6.000 km.
Dessa flygplan beräknas komma i
praktisk tjänst vid flygförbanden
under första hälften av år 1949.
Att även ryssarna arbetar på en
plantyp med de verkligt stora
räckvidderna är känt, men sekretessen
på ryskt håll är stor.
Om man lägger in räckvidderna
för B 29 och den ryska
motsvarigheten till detta plan på kartan,
finner man, att flygning fram- och
tillbaka mellan öst- och västblockens
kärnland icke är möjlig. Däremot
blir läget étt helt annat, om man
räknar med B 36-ornas räckvidder.
Ett annat förhållande av
avgörande betydelse för bombföretag av här
avsett slag är kravet på att skydda
bombplanen med jakt. På ingendera
sidan i de båda blocken torde ännu
jaktplan för praktiskt bruk med’
B 36-ornas räckvidd vara
konstruerade. Däremot existerar jaktplan
som når lika långt som B 29-orna.
Basforhd llanden
För att således nå vitala delar av
motståndarens kärnland kräves
alltjämt framskjutna baser inom
själva polarområdet. Allteftersom
bomb-och jaktplan med de verkligt stora
räckvidderna kan tagas i praktiskt
bruk, minskar behovet av
framskjutna baser,, även om de
självfallet är av stor betydelse för
defensiva åtgärder såsom basering av
luftbevakning, försvarsjakt m. m. I
detta sammanhang bör även
möjligheterna till s. k. skyttelbombning
oDservèras. Eftersom man kan utgå
ifrån, att flygbaser kommer att stå
till USA:s förfogande i östra
medelhavsområdet, Indien och Japan,
sy.-nes en skyttelbombning med den
ena ändpunkten på USA-basèr i
polarområdet och den andra i här
nämnda områden tänkbar.
På skiss 3 är ett antal
basanläggningar inom polarområdet,
redovisade. Av de angivna baserna torde
de största amerikanska ligga i
nordöstra Canada och i Alaska. De
förstnämnda — på Labrador och
Newfoundland— är starkt utbyggda och
torde vara avsedda for basering av
långdistansbombflyg. Från dessa ba-
Amerikanskt flygfält vid Reykjavikf
(bilden tagen fore krigsslutet)
ser skall även skyddet för
Nordatlantens skeppsfart lämnas. I
Alaska har under senaste tid en febril
utbyggnad av de båda stora
baserna Fairbanks och Anchorage ägt
rum. Alaska spelar otvivelaktigt
en framstående roll vid
utbyggandet av deri arktiska fronten. I
sitt läge på världsdelens yttersta
västspets kan landet utbyggas till ett
mäktigt militärt centrum med
udden m©t den asiatiska kontinenten.
Som synes på skissen, är även det
ryska arktiska,, bassystemet väl/
utbyggt. Någon publicitet
motsvarande den amerikanska har dock ej
givits på ryskt håll, varför reserva-,
tion för de angivna basernas
kapacitet måste göras.
Då det gällt att skapa ett system
med främre baser inom
polarområdet har USA haft möjlighet att
skaffa sig ett avsevärt bättre
utgångsläge än Sovjetunionen. Med
framskjutna amerikanska baser på <£rön4
land och Island ligger nämligen
redan vitala delar av Soyjetryssland
bl. a. Moskva inom räckhåll för
USA:s bombflyg av typ B 29.
-Enligt en dansk-amerikansk över-,
enskommélse 1941 uppläts
Grönland för anläggning av
amerikanska baser, så länge som den
amerikanska kontinenten var i »fara».
• 71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
