Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöfart, av Jan E. Sandin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjöfart
typisk för
norrlandskusten och dess motstycke
saknas i andra länder.
Vid massgodstransport
kan man fastställa en
hamns »bakland», dvs.
det område, som
använder sig av en viss hamn
för sina transporter. Då
järnvägsfrakterna i
allmänhet är dyrare än
sjöfrakterna, bildas
vanligen en hamns bakland
av det område, som här
ücortaste
järnvägsavståndet till denna hamn i
jämförelse med annan
hamn av liknande
kvalitet. Med denna
utgångspunkt kan hela
landet indelas i
bak-landsområden.
De stora skogarna
samt de goda
flottlederna i Norrland har gjort
att yåra viktigaste
exportindustrier vuxit upp
vid de norrländska
älvmynningarna. Industrierna håller sig här med
egna lastageplatser.
Ibland ligger dessa
samlade som t. ex. i
Sundsvallsdistriktet och
distriktet längs
Anger-manälvens mynningsvik.
Den norska hamnen
Narvik har normalt den
största skeppningen av
svenska varor räknat i
ton, vilket förklaras av
att nästan all järnmalm
från Kiruna skeppas
över denna hamn.
Gällivaremalmen exporteras
däremot över Luleå, som
alltså utgör ett
undantag från de övriga
trä-och massaexporterande
norrlandshamnarna.
En ensidig råvaru- och
halvfàbrikation
karakteriserar den norrländska
hamntrafiken, och
samtliga hamnar norr om
Stockholm uppvisar en
större avsänd än
mottagen varukvantitet, om
man sammanslår
stadshamnarna med
intilliggande industrilastagë-platser.
DE SVENSKA HAMNARNAS
BAK LAND SOM RÅD JEN
speciellt avseende tunga varor
HUVUDSAKLIGEN ENLIGT
STEN DE GEER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
