Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Smör-Lars var död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR SMÖR-LARS VAR DÖD. 37
och sade: Elin, tror du, att jag kominer väl
bort?’ Ma,’ sade jag, ’gud är god.’ — ’Tack,
Elin, då tror jag det med. Bed gud för mig l
Jag har aldrig velat göra någon orätt. Men
jag har inte gjort så mycket godt, som jag hade
kunnat. Jag har varit för rädd om det lilla,
jag har tjänt. Men gud låter det nog komma
till nytta och välsignelse, när jag lämnar det
ifrån mig, för det är tillkommet på ärligt vis.’
Sen knäppte han ihop sina bänder och bad
länge. Och ett par timmar därefter så miste
han sansen och så låg" han i en dvala, tills han
dog.»
»Frågte han efter mig någon gång?» sporde
Petter sakta.
»Ja, det var den samme dagen, så undrade
han, om du visste om, att han var så dålig, och
tyckte, att han ville så gärna se dig. Men när
vi ville skicka bud efter dig, så nödde han oss
till att låta bli.»
Petter vände sig bort, för inte Elin skulle
se tårarna, som kommo honom i ögonen.
»Det var synd, jag inte fick veta om, att
han var så sjuk,» sade ban efter en stund.
Så gingo de där tysta igen ett stycke väg.
Långt om länge sade Elin:
»Ja, nu får du ärfva.»
»Gud vete det,» sade Petter och såg ner i
backen. »Jag har ju sagt dig förut, att jag får
kan ske inte ett grand.» |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
