Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ramsfordhills hemlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
marjungfrun och kokerskan —, lady Ramsford,
min styfmor, doktor Roald och Hartvig, det vill
säga mr Willonby — han är min barndoms lek-
kamrat, och vi höllo så mycket af hvarann. Na-
turligtvis som syskon, tilläde hon efter en liten paus,
i det skymten af en rodnad spred sig öfver hennes
infallna kinder. — Alla äro så snälla, uppfylla hvarje
min önskan samt söka bereda mig glädje, men det
finns en sak, om hvilken jag ej kan tala med dem,
ty jag tror icke, att de skulle förstå mig. Men det
gör nog ni, doktor Cunnings.
— Åtminstone skall jag bjuda till.
— Hvarom jag ville fråga er, är detta : tror ni,
att det är en svår synd att vara rädd för döden?
Frågan kom så öfverraskande oväntad och rörde
sig på ett område så fjärran från Sherlock Holmes’
vanliga gebit, att han satt alldeles förvirrad utan
att veta, hvad han skulle svara. Han fann sin be-
lägenhet oerhördt pinsam och nästan ångrade, att
han valt en förklädnad, hvilken försatte honom i
ett så brydsamt läge. Han hade tagit på sig mas-
ker och roller för att vilseleda ej endast missdådare
och samhällets afskum utan äfven ädlingar, världs-
damer, ministrar, ja, furstar, men att vilseleda denna
arma flicka på grafvens brädd i fråga om hvad
som djupast rörde sig i hennes själ, nej, det vore
brott utan urskuldan, ett gäclteri med det heliga.
Han satt stum, och hans ögon vågade ej möta Ali-
ces, som förväntansfullt voro häftade på honom.
Då intet svar kom, började hon själf ånyo.
— Jag förstår, hvad ni tänker, doktor Cunnings.
Ni finner det besynnerligt, att en sådan som jag ej
motser mitt slut som en befrielse, en glädjehogtid;
mitt lif är ju endast ett dagligt döende. Det är
oförnuftigt af mig alt ej önska att snart få gå bort
och njuta den stora hvilan. Det är oförnuftigt,
men är det synd? Tror ni det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
