Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Revolution och inbördeskrig - 6. Revolutionen och republikens första år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III
kamarillan låta avliva honom; den, som skapat Kinas mo-
derna armé, var allt för mäktig.
Reformarbetet kunde icke gärna avstanna, men man sökte
leda det i ofarlig riktning. I enlighet med tidigare bestäm-
melser skulle rådsförsamlingar utses i de olika provinserna,
och regeringen förmanade vicekonungar och guvernörer att
förhindra val av personer, som uppfört sig illa eller som
voro revolutionärer; regler för valrätt och valbarhet ut-
färdades, och då bl. a. alla, som ej kunde läsa, och alla
opierökare voro berövade rösträtt, blev valmanskåren ej
synnerligen stor. Trots alla försiktighetsmått blevo råden
visst icke något stöd för den gamla regimen, utan alldeles
tvärtom farliga oppositionshärdar. De voro förbjudna att
befatta sig med annat än budget- och liknande provinsfrå-
gor, men började genast kräva inkallande snarast möjligt
av en nationalförsamling. De sammanträdde i oktober 1909,
och redan i januari 1910 sände råden i tolv provinser 45
ombud till Peking för att hos regeringen framhålla folkets
önskemål. Ombuden mottogos med entusiasm av den stu-
derande ungdomen och tidningarna, men på deras upprepade
skriftliga hemställan om nationalförsamlingens inkallande
inom ett år gav regenten ett nekande svar. De stannade i
alla fall kvar i huvudstaden såsom en slags provinsrepre-
sentation i smått. I oktober 1910 samlades i Peking en råd-
givande församling i överensstämmelse med tidigare be
stämmelser, vilken med orätt kallats »senat»; den bestod av
230 medlemmar, varav 130 utsågos av kejsaren bland kej
sarfamiljens medlemmar, höga statsämbetsmän och de lärda;
100 voro valda av provinsråden. Man kan förstå, hur vitt
omkring den oppositionella rörelsen spritt sig, då man kon-
staterar, att även denna illustra församling enhälligt krävde
inkallande snarast av en nationalförsamling. Regeringen
vek undan och lovade dess inkallande år 19*3 i stället för
1917, såsom tidigare sagts, men den s. k. senaten var. icke
nöjd härmed och fordrade för övrigt en ansvarig ministär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
