Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Ett bref från Tom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
orättvisa, att Thomas Bradleys namn ännu ej flugit ut på
ryktets vingar — såvida ej anledningen därtill kanske
är den lilla förtretliga tilldragelse, som jag nu skall berätta.
Tom hade en vän, som hette Harri Eastman. De
sutto bredvid hvarandra i skolan och upptäckte snart, att
de i många fall hade samma tycken; och däraf uppstod
en förtrolig vänskap. Harri bodde helt nära intill Fru
Philipses på nästa gata, och baksidan af det hus där han
bodde, låg alldeles midt emot baksidan af hennes hus.
Gossarne funno snart, att de kunde tala med hvarandra ut
genom sina fönster, tvärs öfver gården, om de bara skreko
någorlunda högt. Detta var nu obeskrifligen roligt, och
samtalen blefvo också både många, långa och högljudda.
Men olyckligtvis bodde där, i samma hus som Harri,
ett fruntimmer, som var mycket sjukt, och hvars rum lågo
åt samma gård; och sedan hon i det längsta försökt att
hafva fördrag med detta oupphörliga skrikande, skickade
hon sin sjuksköterska med en artig hälsning till Fru
Eastman, för att bedja henne sätta en gräns för dessa
utbrott af en vänskap, som fann ett verkligt nöje i att
öfvervinna svårigheter, med antydan, att detta kunde vara lika
önskvärdt för att spara de två gossarnas lungor, som för
hennes egen frid och ro. Sköterskan framförde sitt
budskap icke utan en viss skärpa, och tillade å egna vägnar,
att kikhosta, difteri och lungsot vore, och borde vara den
belöning, som de båda gossarne kur de hafva att vänta sig
för dessa illgärningar, på samma gång som hon uttryckte
sin förvåning öfver föräldrars vårdslöshet, som kunde tillåta
sådana upptåg midt i vintern. »Hvarföre kunde pojkarne
ej träffas inomhus, hemma hos hvarandra», tyckte hon.
»Hvad behöfde de gasta till hvarandra så där for, genom
öppna fönster, och väcka upp folk vid alla tider både
på dagen och om natten, med sitt skrik och tjut, och
slående i fönster, och väsen på alla vis?» På denna fråga
fanns blott ett svar, och Fru Eastman gaf det. »Ja, clet
har ni fullkomligt rätt uti», sacle hon, och skref en
ursäktande biljett till sin granne, samt sade till Harri, att
han hädanefter ej fick skrika öfver gården. Nu föll det
sig så, att Harri var närvarande, när klagomålet fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
