Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Högtider och fester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hvarandra. Det är festligt i sommarnatten, stockholmskt festligt
Men vilja sångarne ännu en gång låta höra sig, varder det så tyst,
så tyst där nere bland punschen och bilinervattnet och vid den
bekransade bellmansstoden.
Ännu en gång vända sångarne sig från sina beundrare där nere
och samlas i salen kring sin stormästare, hvilken i högstämda ordalag
föreslår en skål för föremålet för dagens högtidlighet. Talaren yttrar
sig med kraft och värma och ungdomlig klang. Han är ej häller äldre
än åttio år, ett präktigt exemplar af stockholmsslägtet, och, oaktadt
han således var med redan i århundradets början, en prydnad för nya
Stockholm. Per Olof Bäckström heter han. Amiralitetskammarråd
har han varit. Forskare och historisk skriftställare är han, arbetsam
och nitisk i det allvarliga sträfvandet, vänlig och glad i den glada
vetenskapens tjänst.
Men vi ha kanske icke rätt att höra på den ungdomlige åttioåringenT
vi som icke äro bricollister — det ges verkligen en och annan
stockholmare som ej hör till denna lysande orden, men det är mer sällsynta
undantag. Det finnes musik, bländande belysning, människomassor,
punsch och muntert lif, det ges bellmansfest äfven på annat ställe än
Hasselbacken. Djurgården har nu mera ett Tivoli, som också firar
nationalskalden och gör det i närvaro af sex tusen personer. Äfven
där kan man tala om strålande festskrud. Så snart aftonen kommer
den 26 juli, tändas tusentals färgade lyktor, som sammanbinda
trädgrupperna och slingra sig rundt omkring den måleriska platsen, än
högt upp på klipporna, än i hålvägarne, kring terrasserna och kioskerna,
på trapporna — öfver alt.
Det går en lystring genom den sorlande hopen. Man öfvergifver
de vanliga Tivolinöjena och skockar sig till samman på vissa
punkter. Man väntar något särskildt. Där borta glimma facklor. Musiken
stämmer upp »Mowitz blåste en konsert», och så kommer ett helt
långt tåg af bellmansfigurer, företrädda af en skara örlogsgastar och
en skock dalkullor. Bacchus tronar segersäll på sin tunna, och kring
honom svärma skogsgudar och nymfer med tyrsosstafvar i händerna...
»sefirer och Pafos hela makt», och så Ulla Winblad själf i en char,
Jörgen Puckel, Mollberg och många andra af de gamla välkända från
Bellmans egna dagar och hans egen rika bildningskraft, personer, som
han gjort långt mera lifs lefvande än då de lefde — så vida de
någonsin lefvat, men som vi förståndigt folk i slutet af adertonhundratalet
alltid tycka om att se bland oss, kanske mest för att de äro
så olika med oss själfva.
Tåget försvinner, men länge dröjer det ej förr än den lilla teatern
lyfter sitt förhänge, och på scenen återfinna vi hela sällskapet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
