Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Högtider och fester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där grupperat sig kring Bellman själf. En menuett spelas upp och
dansas af Ulla och Mollberg samt öfriga bellmaniader. Drägterna äro
trogna, och dansen och de dansande försätta oss till de gamla
stockholmstider, som ingen af oss varit med om, men som vi dock älska,
emedan de varit våra faders, ehuru vi icke vilja hafva dem till baka
annorstädes än på teatern. Men där taga de sig bra ut. Åskådarne
klappa händerna och vilja se om menuetten. Så sjunger en tredubbel
manskvartett åtskilliga bellmanssånger. Handklappningarna fördubblas,
uttänjas och återskalla bland Tivoliklipporna ... pang! prr—rr!
ps ... ss .. ss! Fyrverkeriet börjar, utvecklar sig, samlar sig till
Bellmans namnchiffer i »briljanterad eld», såsom det heter på
konstspråket, och hela trakten upplyses af bengaliska lågor.
När de slockna, har Tivoli slutat sin del af bellmansfesten.
Bricollisterna hålla ännu på där uppe i Hasselbackssalen. Många herrar
och damer, isynnerhet damer, sitta ännu kvar i parken och vänta på
möjligheten af ännu en sång. Men de allra flesta stockholmare springa
i kapp för att komma till spårvagnarne, ångsluparne och öfriga
hemskaffningsmedel. Ångsluparne få ej taga om bord flere än det
reglementerade antalet passagerare, men packade äro de med tätt
hopträngde bellmansfirare. Det ser vådligt ut, men bra går det nu såsom
alltid, äfven under Skeppsholmsbron. Skorstenens nedvikning klickar
ej, och äfven på en bellmansafton skulle den engelsman, som for en
hel sommar mellan staden och Djurgården, endast för att se, om icke
den där skorstensmanövern skulle någon gång glömmas af, få fara
förgäfves.
Lyckligt och väl komma de många tusende i land vid olika
platser, och flertalet vandrar nog till sina hem för att efter en dag
»måttligen njuten, hjärtligen sluten» helt lugnt slumra in med
bellmansmelodierna i sina öron. Men andra stockholmare anse sig böra
afsluta festen hos Berns eller Blanch. Många komma ej längre än till
Strömparterren, där de landstigit och där återigen bellmansmelodierna
fresta till ett litet uppehåll, som förlänges till långt in på natten. Nu
först kan man tala om »dityrambisk yra». Nu kommer efterspelet,
som onekligen är mera bullrande och stundom mycket mindre
älskvärdt än hvad den glada festen under Djurgårdsekarne var. Nu först
är det Bacchus på tunnan och icke den Bacchus som var Phoebi
bror, hvilken är festföreståndare... Men det händer, att några äkta
stockholmare och bellmanianer midt under den bacchiska yran
erinra sig, att de icke under den dag som redan flytt, hälsat på
»gubben vid Klara kyrka», och ångorna från dryckeslaget skingras, och
med tysta fjät begifva de sig helt saktmodigt till grafven, där man
tror att Karl Mikael ligger jordad och där akademien rest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
