Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. En kunglig bal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle känna sig ofantligt lycklig, om den höga nåden kunde beviljas
honom, hvilket bäst kanske går för sig genom att personligen göra
en framställning i hofmarskalksämbetet.
Den efterlängtade aftonen är inne. Slottet lyser starkt i den
mörka januariqvällen. Floder af ljus stråla ut öfver Norrbro och
strömmen, och Gustaf Adolf sitter och pekar på den strålande
kungaborgen. Vagn efter vagn rullar öfver Norrbro, och i hvarje sitter
åt minstone en hvit pelskappa, skymtar också kanske en uniformshatt
eller en i lyktskenet blixtrande hjälm. Vagnarne svänga af till
venster nedanför Lejonbacken och taga sedan vägen öfver Slottsbacken
in på borggården.
De som till fots begifva sig till balen, äro ännu flera, inga damer
naturligtvis, men så många mera af mankön. Fjäderbuskar och
pickelhufvor, »plymagerade» trekantiga hattar, kaskar, kepis och
anspråkslösare cylindrar glänsa i den kungliga ljusfloden, flytta sig alt
närmare ljuskällan, synas öfver Lejonbackens bröstvärn, försvinna i norra
hvalfvet och lotsa sig fram mellan vagnarne och en del af det
suveräna folket som icke fått bjudningskort, men infunnit sig på
borggården för att få åt minstone se en skymt af granlåten, så in i västra
hvalfvet, upp för den monumentala trappan, mellan ståtliga hoflakejer,
alt högre och högre, i alt starkare ljusflöde, mellan alt längre och
mera böljande sidensläp, i alt starkare trängsel klämda mellan pelsar
och uniformsrockar. Trappans ståtliga arkitektur tager sig i denna
belysning ännu stoltare ut än vanligt, på en gång kraftigare och mera
leende, kungligt välkomnande, stolt i sitt leende; men på hela långa
afsatser vid muren ha redan förut komna gäster radat upp sina civila
hufvudbonader, cylinderhattar af alla skapnader och åldrar, till och
med runda hattar, hårda och mjuka, pelsmössor i många former, en
förvånande utställning i den monumentala arkitekturen, illustrerad af
andra rader hundratals galoscher, som lättsinniga egare öfverlemnat
åt andras fria val, när balen nalkas sitt slut.
Huru finna en klädhängare i öfre förstugan? Alla synas
upptagna. En välvillig hoflakej letar dock fram en under högar af
öfverplagg, hjälper oss af med öfverrocken, stoppar våra galoscher i
bröstfickan, icke hans, utan vår öfverrocks — »bättre där än på golfvet»,
anmärker han med öfverlägsen verldskännedom.
Claque’n under armen, handskarne på, och så in i hofsalarne.
Klockan är nyss nio, och likväl är det nästan fullt i alla rummen.
Hvar och en tyckes ha önskat komma i tid för att få en god plats,
när det kungliga tåget nalkas. I en dörr till en af salarna — det
är där kanske som det egentliga högtidliga, det riktigt hofmessiga och
företrädesvis kungliga vidtager — står en högväxt herre med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
