Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— livad — livad är det? — utbrast
gumman.
En djup suck blef svaret. Ankan fortfor
att skrika.
l)å Majas ögon hlifvit vana vid mörkret,
såg kou en stor, lurfvig, lefvande varg ligga
helt stilla med Imfvudet på tassarue. Nu
kom Maja ihåg. att skomakaren talat om
en varggrop, som han inrättat, och hon
förstod nu, att ankan hlifvit utsatt som
lockbete.
Gumman bcgyntc gråta.
— Skall jag frysa ihjäl på julafton, eller
skall jag blifva uppäten af vargen? — tänkte
hon.
Emellertid väntade skomakarfollcet med
största otålighet på mormor.
— Mormor lofvaile ju komma. Janne? —
frågade modren.
— Ja visst.
Och Janne sprang för tjugonde gången ut
på trappan för att se efter den kära
julgästen.
Nej, ingen kom.
— Nu är klockan sex, jag ställer
korn-gryusgruten pä ehlen, — sade mor, — hon
måste ju snart var här.
Barnen trippadc otåligt fram och tillhaka
i stugan, julbrasan späddes på med mera
ved, en klabb i seuder, men ingen mormor
kom.
— Gumman är gammal, — sade
skomakaren. — Hon har åtta verst att gå, det
nr inte så litet, men hon hade Imrdt
be-gifva sig tidigare hemifrån. Jag skall gå
att möta henne.
— Ja. gör det. .jag är redan så orolig —
sade hustrun.
Skomakaren gick ut i den stjernklara
qväl-lcn; det var lugnt och slilla och lian hörde
ankans enformiga skrik.
— Jag kun med detsamma titta i
varggropen. — tänkte skomakaren ocli taga
hem unkau. Det är doek synd att låta den
stackaren sitta dernte i den heliga julnatten.
Då hörde han ett rop. livad var det?
En menniska ?
— Kom och hjelp! — hörde han tydligt.
Hvein var i nöd?
Skomakaren började springa.
— Kom och hjelp! — hördes tydligt från
skogen.
Skomakaren sprang åt det håll livarifrån
ropet hördes ocli var nära att falla i sin
egen varggrop.
— Hvem iir i nöd? — ropade han.
— Det iir ju jag, käre Erik.
— Ilvar iir mor?
— I varggropen.
— Jeiuine bevare, — skrek skomakaren.
— Då fryser ni väl, stackars mor?
— Åh ja, men så är här en lefvaiule varg
också.
—- Kors i verldens dagar! Jag kan inte
hjelpu er. förriin jag får ett rep. Mcu det
skall gå flinkt.
Skomakaren tog benen på nacken, som
man säger, och sprang hem. Han ryckte
upp dörren, störtade fram lill spiselu. tog
ett långt rep, som hängde der, och sprang
ul igen.
— Erik, hvad kommer åt dig? Kommer
mor? — ropade hustrun, men Erik hörde
henne ej.
— Han har fått en varg! Far har fått
en varg — skrek Janne. — Dort ill hehöfde
lian repet. Mor. låt mig gå att se hur
fat-drager upp vargen.
— Nej, du sitter stilla. Ilvar i världen
dröjer mormor? Tänk, om hon tröttnat på
vägen och sitter död i en snödrifva.
En h;iIf timme förgick. Då hördes steg i
förstugan. Mor och barn hastade till
dörren. Skomakaren steg pustande in och
nedkastade en stor död varg pä golfvet. Så
steg han åt sidan, och med glädjetårar
kastade hustrun sig om mor Majas hals.
Barnen klängde rig fast vid hennes knän ocli
ett ögonblick var allt idel fröjd. Men seclau
märkte skoinakarehustruu att hetmes gamla
mor gret och snyftade ocli darrade som ett
nsplöf.
— Stackars mor, ni är trött och frusen,
— utbrast hon. — Kom, sätt er här
framför brasan. Janne, lägg mera ved på elden.
Eill-Maja, torka Mormors tårar. Hur dröjde
ni så länge, kära mor? Jag var redan i
stor ångest för er skull.
— Ja, kära du, — sade skomakaren
allvarligt och satte sig bredvid den hleka
gumman, som ännu snyftade och darrade. —
Det hade kunnat blifva en sorglig julafton
för oss alla, men Gud har varit nådig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
