Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hvad är det? — frågade jag?
— Käre Anton, spring fort till
handelsmannen och köp mig ett knappuålsbref, —
sade min mor
— Ja, men tänk om brudföljet under
tiden kommer ut från kyrkan och ni reser
bort till bröllopsgården, så blir jag efter, —
invände jag bekymrad — Alt nej, käre gosse,
ri resa icke ifrån dig. Du måste gå, för jag
kan annars icke hlifva klädd.
Jag sprang åstad, köpte nålarne och skulle
just börja återfärden, då jag hörde
kyrkklockorna ringa. Jag fruktade att kanske ändå
hlifva qvarglömd, och gaf mig till att springa
så mycket jag förmådde. Emellan
handelsboden och skolhuset låg ett uttorkadt kärr.
Der hade just aldrig funnits mycket vatten,
men desto mera lös dy. Nu var ytan
emellertid öfverdragen med en torr skorpa. Då
kärret såg så tort, ut, fick jag lust, att, springa
tvärs öfver det, för att hinna fram i tid.
De första tre, fyra stegen gick det bra, men
så sjönk jag plötsligt in till knäet och då
jag ville vända om och tog ett steg mot den
fasta markon, sjönk det andrå benet med.
Innan jag visste ordet af, satt jag deruti
ända upp till annarne. Det kunde snart gå
öfver hufvudet. Då utstötte jag ett. nödrop.
En mängd karlar som gått tidigare ut ur
kyrkan för att se till sina hästar, skyndade
nu till kärret och der sägo de skolmästarens
Anton, med sin gula kavaj, simma i dyn.
De pekade på mig och skrattade, men icke
en onda rörde hand eller fot för att, rädda
mig. Ändtligen såg jag en stor, kraftfull
man bana sig väg genom hopen. Han steg
ned i dyn med sina stora grofva stöflar och
drog upp mig, utan att bry sig om huru
lian sjelf kom att se ut. Han såg lika [-allvarlig-] {+all-
varlig+} och bedröfvad ut som jag, tog min
lilla smutsiga hand i sin och förde mig hem,
utan att deltaga i de andras skratt och skämt.
Han förde mig till köket oeli ropade på min
mor.
Hela tiden gret jag och klagade: - ack,
jag får ej komma med, jag får ej komina
med!
— Åli jo, visst kommer du med, tröstade
han.
— Ja, men mina kläder hinna ej bli rena
och torra, — snyftade jag.
— Då skall jag vänta tills du blir
omklädd.
— Men mina gamla byxor hafva eu lapp
på knäet.
— Sluta nu att gråta, så skall jag tala
vid dina föräldrar att du ändå får komma
ined.
Jag upphörde att gråta, hans löfte lugnade
inig, och jag förstod att den store starke
men ömsinte mannen ej kunde se ett barn
gråta.
Jag ficlc komma med, men iklädd mina
lappade byxor ock — utan den gula rocken!
Då vi satte oss till bords i bröllopsgården,
smög jag mig till min nye väns sida. De
stora s’ppfat.cn blefvo inburna och ställda
på hordet. Ter var icke fråga om djupa
tallrikar, utan livar och en stack sin sked
direkte i fatet l hvarje fat simmade en
fet höna; dessutom fanns der risgryn, fär
gade ined saffran, stora, runda köttbullar,
och stenhårda tnjölklimpar. Det vattnades
mig i munnen efter all denna herrlighet,
men det var endast skåderätter för mig, ty
— jag hade ingen sked? Knif och gaffel
kunde man ju undvara, när man hade tio
fingrar, men soppa kunde man ej äta utan
sked. Mina föräldrar voro nog vana vid att
medtaga skedar, men denna gång hade de, i
brådskan oeh villervallan, då jag skulle
omklädas, glömt det. Åt far och mor skaffades
nu skedar, men ingen tänkte på mig, lille
parfvel.
En lång stund satt jag så, fastande, och
såg huru andra smorde kråset, tills min nye
vän och sidokamrat ändtligen sade:
— Men Anton, du äter ju ingenting.
Tycker du inte om köttsoppa?
— Jo, men jag har ingen sked, —
svarade jag med gråten i halsen.
— Jaså, ui ha glömt skedarne Nä, då
skall du strax få min.
.lag var icke så artig och sade, att det
ej brådskade, utan följde tvärtom med stor
uppmärksamhet skedens rörelser. II var gång
han tog den ur munnen, tänkte jag: nu får
jag den! Ehuru det dröjde länge, är jag dock
niistan säker på att min vän ej niindes äta
sig mätt, på det att jag snart skulle få skeden.
Då han för sista gången tog den ur
munnen, slickade lian den omsorgsfullt med sin
stora tunga och räckte den sedan till mig.
T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
