Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty det måjdtt veta,
Ilögliirde magister,
SomAåfängt vill leta
I detta register,
Att minsta detfstrcck, som jag slänger till
’ vägs,
Har hufvud och föttcr,
Har blomtnor oeli rötter
Och skrifvcr en mening så fort som han
sägs.
Det var för galet,
Om skrifvareu ville
Flux pränta ut talet
Vid landtdag och gille.
Hvad hinner den stackaren? Må jag ej le?
Men se, nar han sinkar,
Och pustar och blinkar,
Då är stenografen hans räddande fe!
Och nu, när det pratas
I ständernas plena,
Nu är ej att latas,
När talen de skena.
Här sitter jag spikad långt inne på natt;
Ve mig, om jagiftunlar!
Ilvad är det han mumlar?
Ack, hade jag öronen nu som en katt!
Den der, han kan dundra
Soin hagel i knuten!
Nu blixtrar, det hundra
De ord i minuten.
Jag hisnar, jag blandas,
Jag törs icke andas . . .
Ack, vore hvart ord dock ett frö för mitt
huul!
Z. T.
„S e g e r“.
(Frän franskan).
Långt borta i Frankrike bodde en gosse
som hette Jean Blouart. Hans far egde en
liten boskapshjord, som betade på slätten
omkring deras gård. Hans mor brukade
sitta med sin spinnrock vkl fönstret i den
lilla soliga stugan.
Jean var just ingen modig gosse. Han
kunde ibland bli förskräckt för rakt
ingenting, och då klappadeJians mamma honom
på hufvudet, smålog och sade: — Jean,IJean,
ett rask gosse förlorar aldrig modet.
En dag kom Jean hem från skolan. Han
hade sett soldaterne exercera på torget och
tyckte nu att det roligaste i verlden vore
att hlifva soldat. Solen sken och fåglarne
sjöngo. Han skar sig en käpp i småskogen,
genom livilkeu han vandrade hemåt, och
lade den som ett, gevär på axeln. Ett tu,
ett tu! Det gick förträffligt. Jean kom
marscherande och sjungande med full hals in pä
gården, der han gick stoltserande några hvarf
omkring.
— Mamma! — ropade lian. - Jag
försvarar mitt land. Jag nr soldat.
I detsamma sprang en stor hund in
genom porten och hoppade argt skällande
omkring den tappre krigaren. Han blef rädtl,
kastade käppen ifrån sig och flydde hals
öfver hufvud. Men modren ropade: — fy
skäms, en duglig gosse förlorar aldrig
modet.
Jean hängde hufvudet. Hans mor tog
honom i sitt knä, såg leende iu i lians rodnande
ansigte och skakade på hufvudet.
— Jean, Jean, försvarar du så ditt land!
En rask gosse får aldrig vara feg.
Dä Jean hlef större, vallade han sin fars
boskap ute på slätten. Han var inte längre
rädd för hundar, inte ens för den argsinte
tjuren, ehuru hjertat i början bultade som
en hammare, då han kom honom nära. Det
var så friskt och skönt på den vida slätten,
när solen uppgick och daggen glimmade i
gräset. Då var det Jeans största fröjd att
höra fåglarne sjunga och lyssna till naturens
tusende röster. Han skar konstiga pipor af
vass och försökte på dessa härma koltrastens,
bofinkens och lärkans sång. Mot aftonen,
då han drog hemåt, hlåste han den ena
melodien efter den andra på sin lilla pipa,
medan han gick bakom korna, hvilkas klockor
pinglade sakta i den skumma qvällen.
När Jean fyllde 21 år, blef han
värne-pligtig. Hans itåg stod icke åt krigareyrket,
men hans mor hade lärt honom den svåra
konsten att med gladt sinne fullgöra sina
pligter och nu kunde han det, då det
behöf-des. De år han tillbragte vid regementet
gjorde honom stor och stark. Det hurtiga
kamratlifvet blef honom småningom kärt: de
glada hornsignalerna 0111 morgonen vid re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
