- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Första Årgången 1885 /
44

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De lnule fått syn på hans välbekanta
uniform deruppe. Det var ju en vän som
blåste en signal till tecken att allt var lugnt.
De ropade högt af fröjd ocb gåfvo sig i väg.

Plötsligt började kyrkklockorna ringa.
Då kom det som en dimma för ,.Segers"
ögon. Han kom att tänka på klockorna i
hans hembygd, hvilka han hörde, då han
brukade sitta i kastanjeallén virl floden. Ilan
lconi i håg sin nior, sitt hem, sitt älskade
fosterland. Och nu förrådde han det, sitt
fosterland, i stället att offra sitt lif för det.
I stället att gifva sin sista blodsdroppe för
det, hjelpte han fienden att bringa död
öfver det. Han förde sina bröder i fiendens
bakhåll. Han var en förrädare.

Hvarje vindflägt, hvarje klockton, hvarje
qvittrande fågel ropade till honom: förrädare!

Han ’släppte hornet.

— Blås! — ropade officeren.

— Ja, jag skall blåsa! — svarade
..Seger", satte hornet till munnen ocli blåste
med en kraft och en styrka som han aldrig
förr hade egt — signal till a/larm och
återtåg.

I detsamma slog ett regn af fiendens
kulor ned öfver honom ocli han nedföll död.

„Seger“ hade förtjenat sitt namn.

vS—.

Man gifver hvad man har.

I min mormorsmormors tid, — berättade
sländan, — var det engång svår missväxt i
Finland. Min mormorsmormor berättade
derom lör min mormorsmor, som berättade
det, för mormor, som berättade det för min
mor, som berättade det. för mig.

I elfva år hade Finland fått dåliga
skördar. Våren kom sent ocli vintern kom
tidigt; det som skulle växa och mogna hade
för kort tid på sig. ocli sålunda slogo
skör-darue fel gång efter annan. Det tåliga
folket kämpade och arbetade, led ocli hungrade
i tysthet, utan att vänta eller begära annan
hjelp, än deu Gud kunde skänka genom ett
godt år. Men slutligen biel nöden stor. I
de fattigaste trakterna vandrade folket från
gård och liem, för att i bättre lottade delar
af landet finna den brödbit de behöfde för
att kunna lefva. De, som liatle qvar något

mjöl från föregående år, uppblandade det
med finmalen bark, med torkade och
sön-derstötta rotfrukter, ja, t. o. m. tallbarr ocli
lafvar försmåddes icke, der nöden var störst.
Man delade tacksamt med hvarandra den
brödbit, som under rikare år knappt, ansetts
duga åt svinen. De, som hade något att
gifva bort, gåfvo det gerna, och stora
insamlingar af penningar ställdes i gång i städerna.
De förmögnare knappade in på lyxen i
kläder och föda, de fattigare försakade sina få
nöjen och sina små besparingar för att kunna
få några kakor bröd åt dem, som annars
måste hungra ihjäl.

Min mormorsmormor berättade, att under
det svåraste året fingo barnen inga
julklappar till julen, och granen var prydd endast
med ljus och hvita rosor; icke ett. äpple,
icke en pulustrut syntes mellan dess grenar.
Och barnen förstodo, att det måste så vara,
ocli att ingen lnule rått att äta snask, när
så många små oskyldiga barn icke egde en
brödkant att stilla sia hunger med.

Ja, barnen voro icke mindre ifriga att
spara ocli försaka, än de äldre. I>e tömde
sparbössorna, der de samlat sina smör- ocb
katfepengar och sköto tillsamman i skolan
de slantar, som de annars brukat köpa
bakelser för, samt skickade det alltsammans
till lcomitén, som hade insamlingen om
händer. Det kändes så roligt, tyckte de, att
få gifva af sina egna penningar åt dem, som
•behöfde. Nog skulle de kunnat begära af
pappa oeh mamma en 25 eller 50 penni att
skicka till de fattiga, men då skulle de icke
sjelf’a gifvit den. Och det var skilnaden

I den gård (ler min mormorsmormor hade
sitt hem i kalken af en röd vallmo, hodde
också en postmästares fattiga enka med sina
två barn, Heikki och Greta Hon hade blott
sin lilla pension att lefva af, och detta var
ingen lätt sak. Barnen växte duktigt, åto
duktigt, skulle gå i skolan och köpa dyra
böcker. Att det således icke fanns en penni,
som icke hade sin nödvändiga användning,
är klart som dagen. Och likväl tyckte Heikki
och Greta sig vara rika som prinsar, när de
hörde om nöden i de fattiga stugorna rundt
omkring, oclt smakade på det, bröd, som der
bakades Det var sä svart, så bäskt, så
sten-hårdt, att deras smörgåsar utan smör före-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:33:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1885/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free