Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då efter en stund afstanna i det lufttäta
rummet och vi skulle dö af brist på syre.
Vi hafva så länge lifvet varar, behof af nytt
syre, vi måste alltid andas frisk luft. för att
kunna i vår kropp underhålla den
syrsätt-ning som gifvcr oss kraft och värme.
Vi äro under liela vårt lif i ständigt
hc-hof af syre och föda. Syret taga vi in i
vår kropp vid hvarje inandning, födan vid
hvarje måltid.
En lärd herre beslöt en gång för länge
sedan att han under en tid skulle uppehålla
sig på den ena af en stor, men känslig vågs
skålar, under det att den andra belastades
med så många vigter, att. vågen vid försö
kets början var i jemvigt. Vid hvarje
måltid sjönk hastigt skålen i hvilken lian
vistades, men begynte åter småningom höja sig
allt efter som han blef lättare och hungrig.
Om han förtärt mera föda än han behöfde,
så att icke allt kunde Förbrännas, blef
återstoden naturligtvis qvar i hans kropp såsom
en del af hans kött och blod och han blef
tyngre och tjockare dag efter dag. Förtärde
han åter mindre, blef han allt magrare och
lättare ocli var den intagna födan just jernt
så mycket han behöfde och icke mera, be
höll han den ena dagen efter den andra
samma vigt, och vågskålen, i hvilken han
befann sig, höjde sig mellan måltiderna
alldeles lika mycket som deu sjönk under
måltiderna.
Då ett ljus brinner, förvandlas det i två
ämnen: kolsyra ocli vatten. Då ved eller
kol förbrännes, erhålla vi dessutom aska.
Om vi skulle taga all vår dagliga föda och
torka den, skulle äfven den kunna
förbrännas till aska, kolsyra och vatten (jemte ett
par andra ämnen). Födan syrsattes icke uti
oss så fullständigt som till aska, men icke
långt derifrån. Den förbrännes till ämnen
som icke längre äro lämpliga för syrsättning
inom kroppen ocli hvilka derför måste
af-lägsnas derifrån såsom onyttigt affall. De
ämnen, hvilka vår kropp oupphörligt
afgif-ver såsom onyttiga, äro kolsyra och vatten,
det sistnämnda genom luugorna, huden och
njurarne.
Inom oss försiggår ett beständigt, rastlöst
arbete, en beständig’ vexelverkan mellan de
nya, utifrån kommande ämnen, hvilka vår
kropp behöfver för sin utveckling och tle re-
dan förbrukade, hvilka han afgifvcr som
onyttiga. Vi kunna knappt någonstädes blifva i
tillfälle att böja oss djupare för Guds vishet
och storhet, än då vi lära oss att känna vår
egen kropp och det underbara maskineri som
håller oss varma ocli sätter oss i stånd att
röra oss af egen drift.
—fvkä—
En lofdag.
.J^agistern skulle resa till staden i affärer
och det betydde detsamma som en lofdag
för gossarne. Det var i hörjan af Februari
och till all lycka blef det just den dagen ett
ypperligt skidföre. Bruno, Gustaf och Georg
hade låtit tjära sina skidor dagen förut, sett
efter att remmarne voro starka och
staf-varne hela, och fram på förmiddagen bar
det al. De hade renskinnspjeksor på
fotterna, puukko i bältet, läderhandskar samt
några smörgåsar ocli litet segelgarn i fickan.
Roligt var det! Qimmelen var mulen, men
det var just bra, för då skimrade ej snön,
för öfrigt var det lugnt och just lagom kallt.
Första backen ner till sjön var brant och
ganska svår, ty der var en liten sqvätt mot
slutet, men (let gick lyckligt, gossarne voro så
vana vid den. De böjde knäna en smula,
just vid det svåraste stället, ocli nästan i
samma ögonblick voro de långt ute på isen.
Resan gällde ett atlägset skogstorp, der
det fanns ypperliga backar. Bruno, den
äldste af bröderne, anförde tåget och gjorde
jemna och säkra spår äfven vid de svåraste
ställen. Som en pil kilade han ned i
da-larne, som en hare snfög han sig genom
snår och buskar och på öppna ställen
såsom isar, kärr och ängar, kunde ingen af
bröderne mäta sig med honom i snabbhet.
Dock saktade han beskedligt farten, då han
såg att de andra blefvo efter. Då de
anlände till torpet, uppstämde de ett gladt
hurra, ty de oförlikneliga backarnc lågo
framför dem släta och hvita som
sammets-mattor, liöga, långsluttaude och fria från
triid och buskar. Här roade de sig nu i
par timmars tid i sällskap med -jtorpareus
gossar och flickor, ocli mången god
skrat,t,-salfva kunde man fä höra då någon oskick-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
