Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Högra handen stacks skyndsamt i den.
Seså, nu är det klart. Nu skall det bara
vara en liten groda, en helt. liten en, med ett
lilindt oeli ett friskt öga. Den skall jag
sedan spritt lefvande förpassa ned i kräkets hals
oeh då skall det viil hjelpa. Det var dä en
välsignad sak alt jag kom att tänka pä en
tockon idé. Deu har ju varit känd och lärd
alltsehi farmors mors tider."
Gunuuau hade i tankarne snarare talat för
sig sjelf, än för Maja. Emellertid hade denna
tiil en del uppfattat förhållandet och stod
nu helt tvehågscn och snodde om det
smutsiga förklädsbandet.
»Farmor", sade hou ändtligen, just när
denna stod i begrepp att gå ut genom dörren,
„farmor", jag vet hvum som skall fijelpakon".
— „llvad pratar du? Jag vet, hvad jag
ämnar göra, och det vet du med. Det är
just grodan som skall hjelpa kräket och
ingenting auuat."
— „Nej, inte så."
— „IIvad är det för dumheter!“ utbrast
farmor helt, förargad och ryckte upp dörren,
„livad menar du?"
— „Gud skall nog hjelpa Ringeblomnnt."
Flickan häftade skyggt sina blickar på
gumman, rudd för hetmes häftighet, men 1111 såg
hon dennas liand sjunka, oclt ett
eftersinnande uttryck i ansigtct.
,Åh prat", sade hon raskt, ,,grodan
lijel-per lika bra".
Dcli så hegaf sig farmor på sin
upptäckts-resa efter den underbart skapade grodan.
Om den unge läraren deuua stund hade
vikit in till deu lilla grå stugan, skulle han
med glädje fått erfara, att, hans bemödanden
burit frukt, ty Maja, den stackars dumma,
„halfvituga“ Maja, stod med sammanknäppta
händer vid det lappade fönstret och mumlade
med blicken stirrande mot deu sjunkande solon:
„Kärn Gud, hjclp farmors Ripgeblomma".
.,Iljertaudcs, när jag omöjligt kunde hitta
grodan", sade farmor andtruten och olycklig,
i det hou sjönk ned pä stughiiiikcu och drog
vanten af handen, ..livad skall jag un ta’ mig
till! llela långa timmen sprang jag der i
skogsbacken oeh sökte oeh sökte, men aldrig
såg jag ett hen engång. Alla grodor voro just
som sjunkna i jorden".
Guuunan såg helt medtagen ut, olycklig
öfver den dåliga utgången uf sin färd och
öfver den tröstlösa tanken att, mista sin
präktiga, kära ko.
Så snart hon hemtat sig, spatserade hon
ut till sin skatt med klappande hjerta. .Nu
låg den visst och höll på att dö, 0111 det
förskräckliga icke redan häudt.
Skymningen hade redan fallit på, oeh on
och annan stjorna tindrade på deu ljusa
sommarhimlen. Gumman öppnade dörren Ull
det lilla fähuset med darrumle hand.
livad såg hou? Månne hennes gamla ögon
bedrogo hetiiie? Dorinnc i halftluuklet satt
Maja med uppdragna knän och smekte det
liggande djuret, som alls icke såg dödt ut.
„Hur’ är det?" var allt livad farmor i
siu ångest och spänning kunde söga.
„Åh, kräket börjar bli så bra", svarade
Maja lugnt oclt belåtet.
„Hvatl säger du!" ropade gunuuau och
böjde siu lutaudc rygg ned öfver skatten.
Ja, det egde allt sin riktighet.
Deu kära, präktiga, rödbruna skatten låg
helt lugnt oeh idislade några färska
hötappar, som Maja burit dit.
„Nå Gttdskelof", utbrast farmor tued en
suck så djup, som 0111 eu qvarustcn vältrats
från hennes hröst", det var då eu cvinnerlig
lycka att det gick som det gick. Men
lconst-besyiinerligt var det i alla fall, när jag inte
hittade grodan. Tänk 0111 Maja hade. rätt,
kanske och kanske inte. Bra är det då att
kräket är friskt, det är säkert. Ilvad ltade
jag tagit mig till, 0111 Riugehlömma dött oeli
inte mera gifvit mjölk att sälja? Det är
ändå den välsignade kon som föder oss
allesamman", oeh med en förtjust litiu klappade
gumman deu fyrhenta skatten pä det stora
hufvudet.
Men Maja reste sig upp från sin
nerku-kude ställning bredvid kon och smög sig ut
förbi farmor, som knappt märkte henne.
Derute i den stjcrnklara, ljusa
souimar-qvällcn stod den stackars, „halfvituga“ flickan
med ett vackert uttryck i sitt, fula, stirrande
anlete. Det var eii tacksamhetshön utan
ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
