Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Åh, hvad du ser trött ut ! sade hon.
Vill du ej hafva litet tjärumjölk att muntra
dig med?
Tikka hade ingenting deremot; Maju sprang
alt. liemta ett stop skön, uppfriskande
tjärn-mjölk ; de hade ju en ko i torpet. —
IIvarifrån kommer du? frågade Maju.
— Jag kominer fritu Nystad, jag har
tråcklat ihop Finlaml med Sverige, i ch uu
går jag att begära lysning i söndag med
Nilla på Anttila.
— Jag vet det, suckade Maju. Lycka till,
käre Tikka. Du får eu rik brud.
— Maju, sade Tikka, om någon skulle
fria lill dig, skulle du då begära eu
räf-skinnsfall, eu rya af fågelstjcrtar oeh ett
halsband af äkta perlor till fästmausgäfva?
— Hvad skulle jag med deu graulåteii?
frågade Maju förundrad.
— Men om någou skulle fria lill dig.
Maju, skulle mor diu dä,.^kieka honom som
en narr ut i yerlden alt tråckla lmp ett
storfurstendöme ined ett konungarike?
.Maju skrattade. Mor skulle sk Leka
lio-noin att duiiiinii af simv stöllnr och kamma
sin. lugg,, sade. hon med cu skiiiptsam
an-spelning pä Tikkas utseende efter d,en lunga
yaudfiugtm- ,, , ,
.,,-rV A#, Majli! ’
— Adjö. Tikka! Lycka till!
Tijjlja, gijjkj til] .sju, ensliga sluga, prli lick
deu nalteu ingen hliliid i sina.ögou för
friare-taukar. Andra iipifgjinéii, som var
mikacli-‘söhdägj klädde hau sig lin, fog - sitt intyg i
fjckän oclt gick lill Anttila gärd. Ilarjiis
’Mårten och Nikku voro min ti der, fiolen
var stämd till himluiarschon, och alla
väu-Uide"’ftSl(öt: extrti’ ihttiiféVt, illlv Tikka skulle
spelitä ut liied on lång, föisiuäilelig
lYiate-liörg. Nilla ensam var icke glad: lädren
ville gifta hentie med IläijUs Måiteu, som
hon ej kunde lida, iiehvdä tänkte Nilla, att
hon’ändoelc skulle hlifva lyckligare dom den
lillcböhlfedflge skräddarens hustru.
HdTikkåb koiiij trädde modigt iu i stugan
öelUskakndö lidltil nictl Anttila värden. —
(lod morgon,1 lär H Nu är jag här för utt.
utkrUfva löftet.’ Allt kyrkfolket är mitt vittne,
att; Nilla ’skäll hlifva min hustru.
.uot-uv Så häpiiuonadb"•Anttila- med sin
knipsluga h niinf lnådaii Nikkti rodan heg)1 ute
knäppa tioleno-J ’Nå, då1 hnr min syster’i
Öregritnd förmodligen Di til pä kroken. Det
skall hlifva mig kärt att, höra huru den
beskedliga menniskan mår.
Tikka upptog sitt telegramm ur fiekuu och
lästo: ..Madam Andersson helsar oeh lac-
kar. Ilon har fält ett ta.ihcn i halsen och
kommer frän duktorn, men nu mär han
hra och har bjudit min/inn Rörstrand pä
ku/fe-.
— livad för något? skrclc Anttila guhhun,
röd af förargelse, medan Nikku af misstag
sknifvadc sin fiol, så att qviuton sjuaug af.
— Skäms du icke att gfira uafr af mig?
— Ilär är mitt intyg, svarade: Tikka oeh
framräckte sitt papper. /Alla träugdbs kring
Anttila gubben för att fä del af del
märkvärdiga i dokumentet, Hlarjus Mårten, som
ej kumle läsa skrifvet, måste fråga de öfriga
livad der stod. Ja, der stod gaiiäkn riktigt,
att skräddaren Tikka,sä oeli så .tråcklat ihop
de båda länderna meil cu telegraf t råd
igenom hafvet, att han i egen person frågat
med traden huru madam Andersson mådde
oeh derpå mottagit medföljande svar. Der
var ingen iimlflykt: den sluge riirdeu på
Anttila hade hlifvit fångad i sin egen snara,
han kunde ej hest rida sill, löfte uiol sa
Uiållga vittnen oeh maste. medgilYa, all Tikka
egde anspråk pjt Nilja. Nikku gömde
fiolen med deu sömlnga ijviiiicu under armeu
och sjung siu våg; men IJaijus Mårten
förklarade slunuudigtj att hau äimuole icke
gifva vikh lör eu sådan lilen hackspel.; Nilla
liade också ett ord med i laget.
Nilla ville rerkljgeu hafva ett ofd meil,
iiii-u till .’kraddärbns fiiiitiart. Ktrkfuiuet
såg thi liidd de hlidasie iijgoii ned ’pä
liö-’stacken oöh utsträckte sina två’ låniftl åVniar
sölti lliiggstänger för att: falla houöm om
halsen, när Tikka tog ett steg tillhaka’, och
sade:
— Tuek skäll nf ha, fäder Anttila, fijr
ätt ni uu viil gilva mig Nilla till hdstrti.
Men nu är det så, ser ui, att: jafl icke vill
hafva henne. Jag har långe nog lupit som
oh uttit för heiiue och er. Ilort är alldeles
för hög för on sådam liten kull, sonl jitg;
gif lieiiul’ ill någou, Möm bättre fyller måttet
och söm bättre kftil löpa kriug verlden med
ed ra åremler! Adjö. far; atljö," Nilla I111 Låt.
oss vara’ goda väuuer ändå.1
Snart var höstacken1 söiil- bortblåut af vin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
