Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min syster Hanna.
(Forts, från 11:0 20).
— Nåväl, sado hon, jag skall berätta er
något, men denna gång blir det ieke en
saga, utan något nr det verkliga lifvet. Det
kan göra små barn godt att ibland höra
något annat än sagor.
— Ark, så roligt, berätta, berätta!
jublade barnen i chorus.
— Jag skail berätta er om en snäll flicka,
som hette Hanna och var min syster, —
sade faster Lotta, och hennes röst blef med
ens förunderligt vek.
— Nog känna vi faster Hanna —
försäkrade Birger. — I pappas bokhylla står
en bok, som pappa säger att hon skrifvit
och låtit trycka.
— Om hon hade fått lefva, — sade
faster Lotta, — hade hon kanhända hlifvit
en af vårt lands yppersta qviunor. Men
Gud hade en bättre lott i beredskap åt min
älskade syster.
Nu voro harnen fullt vakna. Deras ögon
hängde i väntansfull spänning vid faster
Lottas läppar, och lilla blyga Ilclmi smög sin
hand ofrivilligt i fasterns oeli lutade sitt
hufvud mot hennes axel.
— Ni veta, — började faster Lotta, —
att vi voro fyra syskon i \V:s prestgård.
Er far var äldst, så kom Hanna, så bror
Otto och sist jag. Vårt hem var fattigt och
tarfligt, och vi fingo i vår barndom umbära
mycket, som andra barn ega och njuta af.
Vår far var mycket sträng, och vi barn
mera fruktade än älskade honom. Mamma
deremot var godheten sjelf och dertill så
klok och rättvis och förståndig, att vår
kärlek och vördnad för henne kände inga
gränser. Hanna liknade henne i mycket, men
hade ett lifligare, trotsigare lynne som barn.
Hon kunde vara rätt egensinnig ibland och
hade sin egen lilla starka vilja för sig, men
kunde dock smälta af ömhet för den hon
höll af. Och ni skulle ha sett hvilket
hufvud hon hade, — jag menar hvilken lätthet
att lära och hvilket minne! Inga lexor
voro henne för svåra eller tråkiga; hon
läste med passion allt hvad hon kom
öfver i vår fars lilla inskränkta bibliotek
och berättade det sedan för mig sä iifligt,
som om hon upplefvat det sjelf. Hon skref
sjelf långa sagor, som hon sedan uppläste
för mig, och jag såg upp till min tre år
äldre syster med en vördnad, lika stor som
för mamma sjelf. Men i husliga sysslor
var hon i början mycket oskicklig och
pröf-vade ofta fars tålamod genom sina otaliga
misstag. Ser ni, den tiden ansågs dot som
en stor olycka om en flicka hade lust för
läsning och annat än husliga sysselsättnin-
gar, och pappa brukade ofta säga till Ilanna:
se till att du blir en huslig flicka, Hanua,
annars förfelar du din uppgift i verlden.
Då klappade mamma henne ömt på axeln
oclt tilläde: nog kominer eDgång
färdigheten, när du vant dig anse detta som din
pliyt. Och Hanna bjöd till, det gjorde hon
verkligen, och stretade meil sin motvilja för
att baka, brvgge, vufva, koka, sy och tvätta,
tills hon nästan alldeles hade öfvervunnit
den och hlifvit, en riktigt husesam liten
Hicka.
— Faster, livad är en uppgift? frågade
Helmi och tänkte på gåtor och charader.
— En menniskas uppgift är det arbete,
som Gud gifvit henne att utföra. Som när
din mamma ger dig en tröja att lappa,
eller en vers att lära utantill. Det beror ej
så mycket på hvad Gud ger oss att uträtta,
som huru vi uträtta det: slarfvigt och
håglöst, eller villigt och ordentligt, Hvar
men-niska, hvart litet barn har sin uppgift och
bör söka rätt på deu, så att bon icke
lef-ver förgäfves här i verlden.
— Och en flickas uppgift är att vara
huslig, icke sannt, faster? frågade Birger
förståndigt.
— Eri flickas uppgift oeli eu flickas
rättighet är att arbeta för det goda och ädla
och rätta hvar hon än ser sig behöfvas, i
hemmet eller ute i verlden. Flickorna kunna
fylla sin uppgift på mänga sätt; det är inte
rätt att döma dem alla til) husliga göromål,
lika litet som det är rätt att döma hvarje
gosse att läsa latin. Meu man måste noga
gifva akt på Guds ledning, annars kommer
man ej pä sin rätta plats.
Hanna kände en stor längtan att kotnma
i skolan, att få lära och gä framåt, men
hon käude på samma gåug, att det fattiga
hemmet behöfde hennes händers arbete och
att det var hennes pliyl utt vårda far och
mor oeli dela deras bekymmer. Hon gömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
