Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henue gränslöst ocli visste att det ej kttrnle
hjälpas.
När Hanna var 2(J är och jag 17, dog
var älskade far ocli lemuade oss i mycket
små omständigheter. Det gällde mi att
arhela mer än någonsin lörr, ty hröderues
studietid hade åsamkat oss skulder, som
pappa. iiunii ej hunnit, lill fullo betala. Alltså
arbete, arhete från morgon lill »|väll och
ofta låtigl in på lmtten. Men derigenoui alt
vi flickor ej fått lära oss något, annat, iiu de
vanligaste husliga sysslor, voro vi också
uteslutande hänvisade till dessa oeh hakade,
sydde, stickade ocli välde för att bereda oss
eu liten inkomst. Denna blef doek
obetydlig. emedan i vår fatliga församling, der vi
ännu Imdde qvur, ingen behöfde våra
tjcu-ster. Framtiden föreföll oss mycket mörk
och hopplös, och vår älskade mor med sitt
kärleksfulla hjerta och siu brinnande tro pä
Guds bjelp, hade all möda all halla modet
uppe hos oss unga. Jag säg Hanna, deu
annars så trygga och modiga Hanna, bli
orolig, hick och nervös, och äfven mamma
var ofta trött och sjuk. Det var en lid full
af bekymmer, i jemlörelse med hvilken värt
slrälsamma lif under pappas lifstid föreföll
oss som en riktig hvilodag.
Jag märkte, att Hunua ej mera var sig
lik. llou ville stäudigl vara ensam, var ofta
tankspridd och frånvarande och tycktes
lefva i (ni oaflmiten spänning. l’ä alla våra
oroliga frågor svarade hon blott: haf
tålamod, ui skola fä veta allt sedan. Ändtligen
en dag, — jag skal! aldrig glömma vår
öfvenaskning och häpnad, — kom hon iu
lill oss, der vi sulto i salen, mamma
spinnande, jag stickande, och lade en äOI* märks
sedel i mammas Ituä, hvarefter hou
blossande röd och med tårar i ugouen, slog sig
ned pä eu pall vid hetmes fötter.
— Ilauua, kära barn, hvad ur detta?
sade mamma och stirrade på sedeln utan
att förstå det minsta.
Hanna gömde sitt, ansigte i hennes famn
och berättade hviskaude, att hou fätt dcuua
sedd för cn lmk, som kommit ut till julen
och hvilken lioti sedan med eu kyss smög i
min hand. Ilou luidc arbetat pä deu med
fruktan och biifvau, ty det gällde ej endast
en tillfällig inkomst utan vissheten om detta
var Guds mening med hetmes lif. eller icke.
— Jag började med verklig ångest, mamma,
sade. hou, meu allt efter som jag skrof, blef
det lättare inom mig, oeh tankarne
strömmade allt rikare fram. Har jag gjort orätt
i att försöka använda eu gåfva, som Gud
gilvit mig? Dell lion säg oroligt upp i
mammas tårfyllda ögon.
— Nej, miu älskling, visst ieke. Meu vet
du icke hur föga tacksam den viigcu är för
eu Hicka? Vet du ej, att man anser det
opassande, ja till orh med löjligt, om eu
Hicka uppträder som författarinna? Du
kommer att fä lida mycken snnilek derför, mitt
stackars barn.
— livad gör det, ack hvatl gör det,
mamma, dä jag vet, att det icke är urii/t, då
du icke ogillar mig? Ar det icke just
detsamma, hvad menniskurna tycka och säga
om eu ilickstackare, som jag, inir jag vet
att. de ha orätt oeh du rätt? O, mamma, jag
är så lycklig! Nu skall dn fä ett mera
sorgfritt lif, nu skall Lotti ej rncra behöfva
anstränga sina stackars ögon, nu skall jag
ar-heta för er, och Gud skall lijclpa oss!
Hannas ögon glänste, oeli Mm den
stunden var hou som en annan meuuiska. llela
verlden lielt ett annat utseende för henue,
soligt, fritt och fullt af löften. lion blef
friskare, gladare oeh kände sig stark nog
att bära, göra, försaka livad som helst för
oss två, som lion älskade sä högt ocli som
förstodo henne så väl.
Oeh nu begynte en lycklig tid för oss.
Hamms lmk blef omtyckt, mycket, ocli
förläggaren bad om mera. Hon fick arbete
med öfversättiiiug från engelskan, det enda
språk hou, näst latinet, haft tid att
underhålla. Vi stodo oss godt, flyttade in till
hiifvudstadeu för IIunnas skull, och äfven
jag fick tlcr tillfälle lill större arbetsförtjenst.
Bröderne helsade på oss emellanåt, de voro
heggc dugliga, redbara män, fastän dc icke
haft läshufvnden. De kunde icke rätt smälta,
att syster llanna hlifvit cu „hlåstrauipa“,
så god ocli mild och qvinlig hou än var.
Ser ni, det var de gamla tidernas åsigter,
som allt iiunii sut.to qvnr, att eu Hicka icke
dugde och passade till annat än att koka
mat och stoppa strumpor. När ni bli stora,
skall muu ha lärt sig uppskatta hvarje god
Guds gåfva, hvarje redligt arbete, antingen
det ut föres af en man eller eu qviiiua. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
