Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 1
ILLUSTRE!)AD BARSTIDNING.
27
Der, i den tacka doktorsgårdeu i Tanen,
tillbragte Maria sin korta lefnadsmorgon.
Hennes fader, doktor K., var en allmänt
afhållen läkare i Tanens distrikt, der liaul
ef-ver i ett tacksamt minne hos såväl norrmän
som lappar. Hur mången gång återvände
ban ej så trött från sina mödosamma
färder, att han knapt förmådde utsträcka
handen efter ett glas vatten l1 Det fans rik och
varm kärlek hos honom, kärlek till sitt, kall,
kärlek till menniskorna. Hög och låg, rik
och fattig, alla var ban färdig.att hjelpa.
Ej ens en främling var utesluten från hans
deltagande, och den finska Lappmarken, som
gränsade till hans distrikt, rönte flera bevis
derpå. Han kunde resa miltal för ett litet
sjukt barn. Ilan utsatte sig en gång för en
den svåraste resa med ren och besökte
Utsjoki prestens lilla flicka, som häftigt
insjuknat. Vägen från Tanen, der Tana elf
utmynnar i Ishafvet, till Utsjoki är 10 mil.
Det var värsta menförstiden i slutet af
November. Isen på Tana elf höll ej ännu, utan
vägen gick uppe på fjället, der det fans
obetydligt snö och skakningen var olidlig.
lian gjorde aldrig uågot för vinning, det
var hans kärleksfulla hjerta, som ledde hans
handlingar. Hans mål stod högt,.ban var
allas välgörare och vän, och derför fans
heller ingen, som ej älskade honom.
I detta goda hem uppväxte lilla Maria.
Hon var som en solstråle; hon talade ej,
men hon sjöng, hon gick ej, men hon
dansade fram. De blå ögonen logo skalkaktigt
och voro dock så djupa och allvarliga. I
hennes väsen voro löje och allvar
sammanblandade på ett förunderligt tilldragande
sätt. T. o. m. främlingar måste fästa sig
vid henne. Man behöfde blott höra heune
sjunga norska nationalsången, för att. blifva
intagen med storm:
.la, vi elsker dette Landet,
Sora det stiger frem
Furut vejrbidt over Vaiidet
Med de tusind Hjein,
Klskor, nlsker det og tænker
Paa vor Par og Mor
(•g den Saganat.. som sænker
Drmnmne paa vor Jord.
Så sjöng Maria, käckt och inspireradt,
som en äkta patriot. Hon var ej mer än
3 år, men hade förstånd och tankar långt
öfver sina år.
Mot sina syskon var hon alltid kärleks
full, om ock hennes lifliga lynne stundom
förledde henne till öfverilningar. En gång
slog bon sin lille bror Karsten, men
ögonblicket derpå smekte hon hans kind och
sade med sitt blidaste småleende: ^Karsten,
du är en snäll gosse." En annan gång gret
hon, men smålog plötsligt midt i tårarne
och sade: „lilla Maria skall inte alls gråta."
Detta hade en fru, som var på besök hos
dem, engång sagt henne, och nu erinrade
hon sig detta och yttrade orden på tydlig
svenska.
Oaktadt hon hade två äldre syskon,
förhöll hon sig alltid mot dem, som hade hon
varit den äldre. — „Lille Karsten 1" ljöd det
ständigt, eller: — „små bain", när hon
tilltalade dem. Så brukade hon belt
snusförnuftigt säga: „nu, små barn, skall jag
berätta för er ett „cventvrtt. Do lyssnade med
djupt allvar och sagan begynte så här:
„Det var en gång en liten flicka som var
olydig mot sin mamma. Då kom vargen
och åt upp henne, derför att hon var olydig
ser ni, hon var olydig" ... etc. Det faus alltid
litet moral i henues berättelser, dem bon
diktade och sjöng dagen igenom. Mot sin
lille bror Arnt var hon mycket öm och
kärleksfull, och hennes mamma kunde
fullkomligt lugnt lemna ettåritigen i treåringens
vård, när hon stundom nödgades gå ifrån
dem. Maria lekte och styrde så behändigt
med honom, att han trifdes utmärkt med
sin lilla sköterska.
Hennes korta lif aflopp icke utan äfventyr
som kunnat sluta olyckligt. Strax invid
doktorsgården flyter en bäck, som vid
vårfloden kan vara ganska strid. Den rinner
upp på det höga fjäll, som likt. en mur
skyddar gården från nordvest och flyter sedan
ut i Tana elf. Elfveu är ej vacker här,
annat, än vid flodtiden; vid ebbtid synes
bara stygga gråa sandbankar. Der lingo
barnen ej leka, men den muntra bäcken var
deremot deras älsklingsplats. En höstdag,
när frosten bredt ett tunnt täcke äfver
bäcken, skulle Maria pröfva isen. Men kratsch,
der låg hon och försvann under isen I
Karsten sprang in och skrek af alla krafter 0111
hvad som händt, men lians mamma, som
ögonblickligt sprang ut, kunde af ångest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
