Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 5
ILLnSTItEUAD
BARNTIDNING.
37
tiiii spela ett nytt styrke för Camilla ocli
sedan föreslog Camilla att de skulle börja läsa
högt ur Alcotts berättelser, och hur det
var. blef klockan 10, innan man tog afsked.
— Hvad skall tant Dika säga! — utbrast
Camilla orolig, då hon hörde klockan slå de
förskräckliga tio slagen. — Tänk, om jag
icke kan komma in, om de stängt porten
der hemma!
— Åh. var icke rädd. jag skall följa (lig
hem, — sade Perpetua Petterqyist.
Skulle Perpetuas mamma vetat detta, hade
hon helt visst icke tillåtit det, men nu hade
hon råkat gå in till småbarnen, och anade
ingalunda att de båda flickorna, tysta och
snabba, sprungo längs den halfniörka gatan.
Se der var porten 1
— Adjö, adjö, nog hittar jag in, och porten
är öppen . . . men nej, vänta, stanna,
Perpetua, kära Perpetua, hvad skall jag göra V
Porten är stängd!
■la, hvad stod att göra? Allt var tyst,
portlåset motstod alla försök att vrida upp
det, och bulta vågade Camilla icke, för att
ej väcka tanterna. Ett ögonblick satt
gråten henne i halsen, medan hon rådlös
blickade på Perpetua. Men sedan raskade hon
pä sig, sprang till flickornas kammarfönster
neil kastade en näfve sand mot rutan. Med
klappande, hjertan väntade flickorna på etl
tecken att de blifvit hörda. Intet sådant
kom. En hyrkusk rasslade förbi, två kat
for kilade tvärs öfver gatan, det var allt.
Tre gånger kastade Camilla sand mot
fönsterrutan, innan rullgardinen sakta uppdrogs
ett stycke, och ett lit, t smalt, ängsligt
ansigte spejade ut.
— Spirea! — ropade Camilla sakta.
Nu uppdrogs rullgardinen helt ocli hållet,
fönstret öppnades och Spirea, insvept i en
schal, tittade ut.
— Ack, kära Spirea, hur skall jag komma
in?
— Vänta, tills jag väckt tant och begärt
portnyckeln af henne.
— Nej, det, törs jag icke. .lag klättrar
iu geuom fönstret.
— Men, söta Camilla, det kan du icke
göra.
— Jag måste, niåste. Fort, skynda dig,
läck ut en stol!
Spirea tassade förvirrad omkring i strump-
fötterna, rädd att den inträngande
nattluften skulle förkyla eller väcka Enfrosyne.
Slutligen räckte hon ut en stol. men —
Camilla nådde icke ens stående på denna upp
till fönstret.
— Vänta litet, — ropade Perpetua
Petter-qvist, knuffade ned Camilla och stälde sig
på knä, som en kamel på stolen. — Sesä,
upp med dig nu, Camilluschka! Stig på min
rygg, nog håller den I
Ja, ryggen höll, men stolen höll icke.
Ty just som Camilla jublande skulle svinga
sig in genom fönstret, hördes ett kruk-krak,
— och der lågo stolen, Camilluschka och
kamelen i backen. Stolen hade brutit
ryggen och kamelen skrek, att hon brutit,
foten. Spirea vred sina händer, dels af skratt,
dels af oro En ny stol lyftades ut,
qvarlefvorna af den förra upphissades, och denna
gång lyckades experimentet. Kamelen höll
sig styf, så att hennes krinolin stod ut som
ett tunnband (vi måste tyvärr bekänna, att
söta Perpetua var fåfäng och gick i
krinolin), ett ögonblick dinglade Camillas ben
med de randiga strumporna hjelplösa
nedanför fönsterbrädet, men slutligen koin hon
lyckligt in. Om hon vetat hvem som varit
ett ofrivilligt vittne till hennes gymnastiska
föiisterspràiig, hade hon icke så stolt hviskat
ned till Perpetua: — seså, tack ska du ha
nu, söt nos I Ser du bara att det gick!
(Forts.)
–-
Belönad vänlighet.
tøTpör någon tid sedan bodde invid en
je.ru-yri vägslinie i Amerika, i en mycket vild
trakt, der man högst sällan påträtfav
en mensklig boning, en fattig gammal enka
med sin dotter. Deras koja lås; i en djup
dalsänkuing, der en Hud flöt fram, öfver
hvilken en bro var bygd för de rasslande
jernvagnarne.
Enkan och hennes dotter lefde af att
uppföda höns och sälja deras ägg. Om
sommaren plockade de bär, hvilka de hemtade till
torget. Men det var en lång och mödosam
väg till den stad, der gumman sålde sina
varor, och hon hade icke råd att fara på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
