Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
NI" A TROLLSLÄJiDAN.
N:o 5
jernväg, ehuru tåget, (lagligen for förbi
hennes koja. Lokoinotivföraren lärde sig
slutligen känna (len gamla qvinnan, som tåligt
stretade sin väg fram till fots, och som ban
var en god man. önskade ban att kunna
hjelpa henue. Tillfälle dertill erbjöd sig
emellanåt, och då fick man se den gamla
enkan resa på lokomotivet fram och åter
till staden. Han besparade henne således
många tunga fjät, och hon å sin sida var
obeskrifligt tacksam för denna hans
vänlighet.
En vår,]’i den stormiga .Mars månad, hade
det fallit ott starkt regn. Skummande
strömmar af smält snö och is flöto från höjderna
ned i floden nära enkans boning. Floden
steg med förfarande hastighet, och plötsligt
hörde hon i nattens mörker ett
fruktansvärdt brakande, .lernvägsbrou hade rifvits
lös af vattnet, och de tunga bjelkarne
krossades som glas mot klipporna. Det var nära
midnatt. Regnet föll i strömmar, och
stormens tjut var ohyggligt. Öfverallt ett
kolsvart mörker — ocb inom halfannan timme
skulle tåget komma.
livad kunde väl göras för att varna detta
tåg för den olycka som hotade? Det. var
förfärligt att tänka sig det öde som väntade
det. Men hvad skulle den gamla enkan göra,
hon egde knappt mer än ett halft ljus, och
det kunde icke brinna i denna vilda storm?
Ingen minut var att förlora. Snabb som
tanken fattade hon sitt beslut.
Hon högg den enda säng hon egde i
stycken, och skyndade, följd af sin dotter sora
bar tvenne trädstolar, upp till banan, der
hon uppstaplade bela sitt möbel förråd
mellan skenorna, några famnar ifrån den
gapande afgrunden, der floden störtade fram i
vildt raseri. Hon tände eld på detta bål,
och just när det begynte brinna, hörde hon
lokomotivets hvissling. Elden flammade upp
och kastade ett rödt, bländande sken framåt
jernvägslinieu. Men den kunde icke brinna
länge, då hon icke hade något vidare att
nära den ined.
Bullret frän tåget hördes starkare, men
det var ännu på afstånd. Skulle man väl
se varningen i rätt tid? Skulle tåget hinna
fram, medan elden braun? Ångesten gjorde
henne nästan vansinnig. Hvad kunde hon
göra?
Hon aftog sitt förkläde och fästade det
på spetsen af en afbruten trädgren, tände
eld på det och sprang med denna brinnande
signal fram längs banan. Hennes dotter
ryckte en brand ur elden och sprang, också
hon. emot det kommande tåget.
Vid en skarp böjning af banan fingo de
plötsligt sigte på lokomotivets stora eldögon.
Tåget gick med full fart, men föraren märkte
dock att något var på färde. En
genomträngande hvissling ljöd mellan klipporna,
och broinsaren sprang till sin plats och
hejdade hjulen roed några kraftiga tag. De
rörde sig långsammare ocli långsammare, tills
de slutligen stannade framför enkans eld.
Denna spred ännu ett tillräckligt skcu
för att visa hurusom bron var borta öfver
den gapande afgrunden, i hvilken tåg och
passagerare skulle störtat till oundviklig
undergång, om icke varning gifvits i rätt tid.
Konduktören, föraren och alla passagerare
gingo fram för att öfvertyga sig om den
fara de hade undgått. Då de blickade ned
i det brusande djupet, kunna vi föreställa
oss deras känslor. De böjde alla knä vid
sidan uf lokomotivet, midt i regn och storm
och tackade af hjertat Gud, som hade be-,
gagnat sig af denna svaga qvinna för att
frälsa dem från en förfärlig död. Under
djup rörelse tackade de sedan enkan och
hennes dotter för hvad de gjort. En
insamling för dem blef strax satt i gång, och (lä
jernvägsstyrelsen fick underrättelse om deras
ädla handling, skänkte den dem en summa
penningar, nog stor för att de utan brist
kunde lefva sitt återstående lif.
Saga för små barn.
Det var en gång en tupp ocb en höna,
som gingo ut i skogen att plocka bär. Och
de plockade och de plockade och voro
nästan mätta. Dä sade tuppen till hönan:
„hör du mor, kanske gä vi hein nu, kanske
höken kommer." Men hönan sade: ålitiej,
åhnej, plocka, plocka mera bär. Efter en
stund sade tuppen igen: hör du mor,
kanske vi gå hem nu, kanske höken kommer.
Och så gick tuppen. Men hönan var snål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
