Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
NYA THOLLSI.ÄNDAN.
N:o 18
fick hnn lära sig att simma från far till
nior, ocli afståndet dem emellan blef föl
hvarje dag längre, alldeles som nian lär
småbarn gå. Huru vi afundades henne och
förgäfves sökte göra efter, då hon flöt på rygg,
dök djupt ned eller paddlade sig framåt
med endast en haml och en fot.
Det var ungefär två veckor till terminens
slut, då vi en morgon klockan 7, ty det var
mycket varmt, bröto upp till badet med
våra kammar och banddukar inlagda i små
knyten, och allesamman vilda af glädje.
Jag var bedröfvad vid tanken på att
nödgas säga farväl till Hia, då vi alla skulle
fara till våra liem. Hvarken vi eller hon
sjelf visste, om vi skulle finna henne i
skolan flå vi återvände. Hon skulle
qvarstan-na bos mrs Walters under ferien eller också
skulle hennes gåtfulla farmoder lata
afliem-ta henne till sitt bergslott — såsom en fée i
svanevugn, sade Bia.
Alla sorgsna tankar försvunno dock denna
vackra Sommarmorgon, da vi nådde
badstället. och pratande ocli skrattande pätogo
våra lediga, nätta similriigter. Hund i hand
sprungo Bia och jag ut i vattnet som
sköljde våra fötter med ett sakta plaskande
ljud. Vi stannade ett ögonblick, vände oss
båda om och ropade ofrivilligt: hvilken
herrlig morgon 1 — hvarpå vi brusto ut i skratt
af idel glädje.
Hafvet låg framför oss blankt, solbelyst och
mörkblått. Öfver oss och tle långa raderna
sif hvita hus med sina gröna trädgårdar
hvälfde sig den molnfria gyllene
somiuar-himmclcu.
Stående på tåspetsarne, med händerna
lyftade till ett språng, höll Bia plötsligt inne
för att yttra en af dessa tankfulla
anmärkningar, hvilka alltid förekommo så
besynnerliga från hennes barnsliga läppar.
— Hur förskräcklig all denna skönhet
skulle förefalla, om vi visste att det vore
för sista gången vi såge den! üin vi visste
att då solen nästa gång uppgår . . .
— Bia, Bia. hur kan du tala så? Jag
vågar icke simma i dag, om du talar så.
Hon skrattade.
Tror du att jag skall drunkna för att
jag sade detta, säg, Grace?
De öfriga, anförda af miss Duncan, kom
mo nu ned i vattnet. Bia gjorde ett språng,
ett plumsande, ett plask hördes, och vattnet,
slöt sig öfver hennes svarta hufvud, som
kort derefter uppdök, glänsande och slätt
som hufvudet på en säl. Vi simmade och
roade oss efter vanligheten, men tiden för
uppbrottet var inne och miss Duncan gaf
den vanliga signalen.
— Kom, Bia, vi måste gå, — sade jag.
Hon flöt på rygg, med armarne korsade
öfver bröstet och de mörka ögonen riktade
mot den blå skyn. Jag kunde tydligt se
konturerna af hennes smidiga unga gestalt
i den gula linncsimdrägten afteckna sig i
vattnet. Plötsligt kom det lif i henne.
— Hör! Hvad var det?
Miss Duncan ropade oss.
Det är icke hennes röst, ropade
Bia häftigt, riktade blicken utåt hafvet och
skyddade sina ögon med två små bruna
händer. Aldrig kan jag glömma detta
ögonblick, ty också jag hörde detta skri som
först förskräckt henne — skriket af en
menniska som är i dödsfara. Det kom orden
på mina läppar och blodet i mina ådror att
stelna af fasa, och den tryckande
sommarvärmen tycktes i ett ögonblick förvandlas i
isande köld. Och båda sågo vi i detsamma
en arm sträckas upp ur vattnet på långt
afstånd från oss.
— Någon håller på att drunkna, Grace!
Fort, fort, gå, skynda dig att ropa på hjelp!
||ön stötte mig ifrån sig. Sedan hördes
en pliimsning, jag såg någonting gult skjuta
fram i vattnet, och Bia, (leuna modiga, [-s]läda-] {+s]lä-
da+} flicka hade ensam skyndat åstad att
bistå en drunknande inedmenniska. Jag vände
mig och rusade fram genom vattnet sä snabbt
j g kunde. Darrande, halft vansinnig af
ångest kastade jag mig öfver miss Duncan och
baderskan.
— Någon håller på att drunkna, och Bia
har simmat tlit. ut för att rädda honom.
Ack skynda, skyndat
Det var allt hvad jag fick fram, tv strax
derefter förlorade jag medvetandet; jag var
ingen hjeltinna.
Baderskan fann en båtkarl i närheten och
en båt blef utsänd. Bia hade under tiden
nått den drunknande karlen, och funnit att
ban blifvit fattad af plötslig kramp och
derför var oförmögen att hjelpa sig sjelf. Allt hvad
hon kunde göra var att, med stor sinnesnär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
