Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 NYA TNOLLSLÄNDAN. NlO 21
fåle utan typel, eller en eld som ej värmer,
utan förbränner.
När barnen knota öfver de anmärkningar
föräldrar och äldre personer gifva dem, me.ua
de vanligtvis: ack, om vi finge vara riktigt
i fred! — Eller mod andra urd: alldeles
Fria. Utau anmärkningar, bannor och
påminnelser. Mur roligt det skulle vara! Fritz
Aniatus1 skolväska finge sällskap» med
galoscherna eller ligga på köksbordet bland
diskarne de timmar hennes herre icke vore
i skolan. CamiUus hål pä klädningen finge
utvidga sig i all sköns ro, tills det blefve
stort som ett förkläde och underkjolen skulle
skymta fram. Eufrosyne skulle vippa på
stolen, tills det icke skulle finnas en enda
bel stol i huset. Masse finge bita sina
naglar, tills hvarenda en af dem skulle bli
vackert krusad i kanterna . . .
— Ack. taut Dika! — ropade de öfriga
Sidensvansame.
— Nå, för denna gång skola ni andra
slippa. Men hvart tro ni det. skulle bära,
om hvar och en af or finge Ini sina ovanor i
fred? Jo, det. skulle gå sålunda, att de
blefve för er lika många osynliga små bojor,
som, utan att ni sjelfva märkte det, skulle
hålla er strängt bundna, förtrycka era goda
anlag och beslut ocb föra med sig i släptåg
allt flera ovauor. oarter, fel — ocli när ni
blifvit äldre, kanske verkliga synder. Jag
läste en gång, att sant mod är utsidan af
en dygd, sjelfförgätenhet. Det är så, äfven
med många förtjenster, fel och oarter, att de ha
sin utsida. En gosse som är färdig att försvara
sin kamrat med fara att bli utskrattad, ban
lofvar att framdeles som uian bli sann och
modig. Men har han derjemte lätt för att
brusa upp, vara näsvis och häftig, ligger
häruti ett frö till ett obändigt sinnelag, som,
om han icke i tid läres att beherska det,
skall utveckla sig mer och mer och kanske
en gång störta honom i olycka. Om en
flicka håller sin skolpulpet och byrålåda
ordentliga, är det troligt att hon som fullvuxen
med ordning och påpasslighet skall sköta
sitt arbete. Men iir hon så rädd om sina
städade lådor, att hon ogerna lånar en
penna eller ett gummi åt sin kamrat eller
nekar hon att springa ett ärende för att i fred
få städa, då tror jag att hos denna flicka
gror ett. ohjelpsamhetcns och ogcnhctens frö
som hon hör skynda sifj att utrota.
— Jag förstår icke hvarför tant iir så
nöga med sådana småsaker,—sade Camilla.
— Föreställ dig, — fortfor tant Dika, —
att man hade bundit ett band omkring din
arm medan du ännu var belt liten. 1
början skulle det alls icke besvära dig, men
ju mer du växte, ju större och rundare din
arill blef i omfång, desto mer skulle bandet
skära in i köttet och plåga dig. Det skulle
icke gifva efter, utan oböjligt sluta sig kring
armen, som slutligen blefve torr och styf,
emedan bandet hindrade blodomloppet
Camilla betraktade fundersamt, sin arm.
— Alla små, i början knapt märkbara
olater kunna antingen ensamma eller alla
i förening mynna ut i ett fel. Allesamman
äro egensinniga barn af en ful, stygg mor
som beter sjelfriskhet. Ocb mina kära barn,
inga bojor äro tyngre än sjelfviskhetens . . .
Mena ni, att sjelfviskheteu icke har att göra
dermed om Fritz’ skolväska ej är på sin
plats eller att Masse biter på naglarne? Jo,
visst äro de båda mamma sjelfviskhets barn.
Fritz kastar sin väska på tam burgolf vet,
emedan ban tycker det är tråkigt att bära
in henne i sitt rum och emedan ban icke
tänker pä ritt någon annan dä måste göra
det i hans ställe. Masse biter på naglarne
Jör att han ej vill underkasta sig obehaget
af att strida mot ett begär, hur litet det än
iir, och emedan det är beqvämare att gifva
vika för detsamma. Båda vilja göra som
det faller sig lättare och angenämast för
dem och deras egeu vilja, utan att tänka
på andras trefnad eller det som är rätt.
Allmän tystnad.
— Det fins en mängd sådana små bojor
som mjuka och lena knyta sig kring er,
barn, medan ni äro unga. En del äro i sig
sjelf farliga och behöfva blott växa i kapp
med er för att sedan bli synder och brott.
Men en mängd andra, som tyckas vara
obetydliga och oskadliga, förena sig som länkar
i en kedja och bilda tillsammans ett fel.
Jag har gifvit akt på alla dessa olika slug
af oarter och upptecknat dem mig till
minnes. Skall jag läsa upp dem för er?
Tant Dika framdrog ett papper ur fickan
och läste: — de lvda så:
Att aldrig lägga sina saker på deras plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
