Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TftOLLSLÄNDAN.
N:o 2
flitigt bruk. Kamraterna misstänkte dock
den .stillsamme gossen für att vara rektors
gunstling och trakterade honom med
många hårda snöbollar och knytnäfsrapp för att
„uppfostra" honom. Zacharias lärde sig
snart att svara i samma stil och vann
deras förtroende. Men mer än
kamrater-ues lekar lockade houom besöken hos hans
fastrar. Det var icke de rara plättarue
hvarmed lian trakterades som drog honom
dit. utan romanerna på deras bokhyllor, ty
de höllo lånebibliothek. Denna läsning som
skänkte så mycket nöje, blef i längdeu
skadlig för gossen och inånga års träget arbete
och stor viljekraft fordrades, för att taga
igen hvad fastrarnas lånebibliothek kostat
honom.
Reduu fore skoltiden hade hans far sagt
„att en ordentlig karl bör lefva med pennan
i banden:" Zacharias fick föra bok öfver
sina små utgifter och skrifva dagbok. Men
i skolan begynte han äfven författa
berättelser. mest om krig och förunderliga äfventyr,
på fyra eller åtta sidor i häften af minsta
möjliga format. Deremellan lekte- han krig
pä alla upptänkliga sätt. Om vintern med
pappersdockor och kort, som voro uppstälda
i golfspringorna och genomborrade
hvarandra med gafflar som kastspjut; om
sommaren med nässlorna i trädgården, och ju
Hera blemiuor dessa gåfvo honom, desto
stoltare var lian. lian hade uppvuxit vid sin
moders visor och sagor, omfamnat asparne
i trädgården och gifVit dem namn, klappat
det hårda berget och frågat det om skatten
i dess innandöme. När han blef litet äldre,
satt han gerna vid stranden af den mäktiga
Uleå elf och betraktade solnedgången. 1
allmänhet föll han lätt i drömmerier och
derför var det godt att det hurtiga
kamrat-lifvet och hans förståndiga mor återförde
honom till verkligheten.
Två -mà tilldragelser från den tideu
gjorde ett djupt intryck på honom. En morgon
gick ban till skolan med sin bok under
almen. Det var full dager, men ingen
menniska syntes på den folktoma gatan. Då
såg ban oforväntadt en stor. glänsande
stjerna långsamt nedfalla några steg framför
honom och slockna i snön. Förvånad såg han
sig omkring, men ingen syntes till och intet
-pär af den märkvärdiga stjernan fans i snön.
När ban var 13 år dog hans far. Vid det
ban på begrafningen följde efter sin fars
kista, föll en af silfverstjernorna från denna
till hans fötter. Gossen upptog den, och
håns barnsliga sinne sysselsatte sig lika
mycket med tanken på livad detta hade att
betyda, som med sorgen öfver fadrens död.
Denna sorg var den enda skuggan i hans
ljusa, glada barndomstid, som förflöt lugnt,
i solskenet från ett godt hem.
1 Juni 1832 afslutade ban sin skolgång
med ett godt betyg, och skickades samma år
på hösten till Helsingfors, der han följande
år, 1833, tog studentexamen. Några dagar
före deuua skref ban den äldsta af sina
hittills tryckta dikter: Vetandets törst.
I J. L. Runebergs hem, der ban bodde,
umgingos deri tidens mest utmärkte
foster-läudskc män, såsom J. V. Snellman, Fredrik
Cygnæus, M. A. Castrén m. fl. Den
barnslige, blyge studenten lyssnade gerna till
deras samtal. Hans tankar växte, allt
varmare klappade hans hjerta för fosterlandet, für
allting ädelt och stort på jorden. Den ena
dikten efter den andra nedskrefs i hans enkla |
studentrum under nattens tystnad, mellan
latinska skripta. År 1845 utkom hans första
diktsamling „Ljungblommoraf hvilka
Sai-ma kanal, Islossningen i Uleå elf m. fl. pä
ett förunderligt vackert sätt framställa
likheter mellan naturens och meuniskolifvets
vexlingar. Sedan följde småningom
andra böcker. Bland dem har ,,Fältskärens
berättelser" blilvit öfversatta till flera språk
och lästa af unga och gamla.
Derunder utvecklade sig ynglingen till man,
läste och studerade. Han blef magister,
fi-losotiedoktor och professor i Finlands
historia. Man begynte nämna honom i bredd
med hans forne iärare och vän, J. L.
Runeberg, och de två bokstäfverna, Z. T., blefvo
kära för hvarje finne. Men asparne i hans
hemgård fortforo att vara hans vänner, de,
liksom bela naturen fortforo att vara
lefvande för honom. Snart fann han att sagor
växte på hvarje gren. 1847 hopsamlade
ban dem i en liten bok, hvartill hans fru
ritat bilder. Der stod om Kyrktuppen,
Skeppet Rephauut, William Selsing och flera
andra. Underliga sagor. Aldrig förr hade
man hört sådana i Finland. Medan barnen
läste, var det som om en röst från boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
