Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 NYA TROLLSLÄNDA».
N:o 4
Palatset i trädgården.
(Tfr&u engelskan).
]. Vi tre,
f ag tycker det iir bäst att börja med den
morgon, d& farfar skickade bud att, vi
skulle komma ned till honom. Gerald och
Tib vilja deremot att jag till först skall säga
hvad vi heta, hur gamla vi äro och sådant.
Men jag tycker mycket om hemligheter och
jag har veikligen en sådan att berätta,
derför börjar jag så, att ingen skall kunna gissa
slutet. Dessutom är det, icke farligt om denna
historia ej blir alldeles lik alla andra
berättelser, ty ingen annan får läsa den utom vi
tre, och våra barn, när vi bli stora och
gifta oss.
Vi skyndade ned till farfar. Geralds
händer voro ganska smutsiga, tv ehuru ban tyckte
mycket om att simma, hatade ban att tvätta
sig. — Det är icke så farligt, jag är bara sju
år, sade han, när vi påminte honom
derom. Gerald var alltid angelägen att ingen
skulle taga honom för äldre än han var.
Farfar satt ensam i sitt stora vackra ruin
med sin frukostbricka framför sig. Det hade
varit roligare för oss att, få intaga våra
måltider tillsammans med honom. Men farfar
var aldrig med oss eller talade med oss, utom
då han hade något skildt att säga oss. Vi
förstodo knapt att längta efter at.t det hade
varit annorlunda, ty vi hade aldrig sett
familjer der det fans en riktig mamma,
mormor, farmor eller tant. Vi hade alltid bott
hos farfar och bara haft Dadda.
Farfar liknade alls icke de bilder af gamla
morfäder och farfäder som vi sågo i våra
bilderböcker. De voro alltid mycket gamla,
med ett blidt, något sorgset ansigte och långt
hvitt skägg. Vanligtvis sutto de i en länstol
och hade i knäet ett litet barnbarn med
mycket lockigt hår, hvilket de smekte. Vår
farfar smekte oss aldrig. När vi denna
morgon inträdde till honom, såg han genast upp
från sin tidning och sade: — nå, hvarifrån
blåser vinden i dag, smått folk?
Farfar hade vackra mörka ögon och hans
hår var obetydligt gråspräugdt. Han var
lång och ståtlig, och gick fint, klädd. logen
skulle ha trott att han redan var farfar, så
ung såg han ut.
Gerald blickade förlägen på sina händer,
ty han var liksom vi andra rädd för farfars
leende: det var så besynnerligt, halft
allvarsamt och halft gäckande. Vi visste aldrig
hur vi skulle taga det,
Jag vet icke hvarifrån vinden blåser,
farfar, — sade Gerald slutligen. — Jag är
bara sju år. Men kanske Tib vet det.
— Tib? Jag tycker att ni äro för stora att.
längre gifva hvarandra dylika kattnamn.
Mercedes är så långt, invände Tib
blygt.
Det är också ett fult namn
— Nej, det är det visst icke, - utbrast
jag häftigt rodnande, ty jag brukade alltid
försvara Tib. — Dessutom ha pappa och
mamma gett det åt henne emedan de bodde
i Spanien, och Mercedes är ett spanskt nainn.
— Gett det åt beune?— upprepade farfar
Miss Evans, er lärarinna, tyckes lära er
att tala riktigt städadt. Tack för att du vill
undervisa din gamle farfar! Kanske du i din
ordning nu vill höra hvad jag har att
säga?
Vi tego förskräckta alla tre.
Farfar underrättade oss nu att han ämnade
skicka oss ut till landet nästa vecka, emedan
ban icke hade tid med oss i staden. Farfar var
parlamentsledamot och strängt sysselsatt.
Ingen af oss tre såg glad ut vid denna nyhet,
ty Ansdell Friars, farfars egendom, var ett
stort, ståtligt hus med en mängd ödsliga,
granna rum, der ingen menniska bodde. Miss
Evans, vår lärarinna, bannade oss om vi sutto
på sidensofforna eller sprungo på golfmattan
och Dadda var i ständig oro att vi skulle
slå sönder eller förderfva något.
Skall Miss Evans följa med till
Ansdell Friars? — frågade Gerald långsamt.
— Ni skola icke fara till Ansdell Friars
och miss Evans följer icke med er. Dadda
skall resa med er.
Ensamma med Dadda! Kära, beskedliga
Dadda! Hurra!
När få vi fara, farfar? — ropade jag.
— Och hvad heter det ställe, dit Dadda skall
följa oss?
— Min kära Gustava, — sade farfar, —
när jag var liten, brukade barnen tåligt vänta,
tills stora menniskor talade till dem. Ni
skola fara till ett litet landställe, mycket
mindre äu Ansdell Friars, men med en vacker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
