- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Tredje Årgången 1887 /
36

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

36

NYA TB0LL8LÅNDAN.

N:o 5

miirksamhet. Den yngre af dem syntes blifva
allt allvarsammare.

— Ni känna väl vägen till mitt hem ? —
frågade jag slutligen. Ingen svarade.

— Var god och följ mig hirn, —
upprepade jag min begäran. — Pappa skall nog
betala er väl för besväret.

Icke heller nu något svar.

— Ha ni icke hästar? — fortfor jag,
förvånad öfver deras tystlåtenhet.

— Hvad angår det dig? — sade den unga
karlen ohöfligt. — Icke börja vi skjutsa hem
sådana pojkknylflar som du. Dessutom är
Viti- bäst trött; vi ha ej mer än en enda.

— Visst ha ni tre.

De syntes åter förskräckta. Två af." dem
stego upp och försvunno i skymningen.
Strax derefter hörde jag hofslagen af
bastår, hvilka allt mera aflägsnade sig.
Hästarne som nyss betat vid stranden, voro
försvunna.

— Din hund har skrämt min dotter, —
började gubben med sträng uppsyn.

. . . Ilan har rifvit sönder min . klädning,
inföll qvinnan, kastande en vredgad blick
på*Kirre och mig.

— Jag har icke velat göra er något illa,

— svarade jag modigt, ty jag var icke feg,
fastän jag var liten. — Jag rår icke för att
Kirre har skrämt er. Men^denna skog" hör
till min farbrors, majorens landställe, och
ingen får utan lof skjuta i hans skogar. Er
dotter bar i sin klädning en hel hop
skogsfågel . . .

— De ha icke skjutits, — afbröt mig
ifrigt den unge karlen.

— Då ha ni fått dem i snaror och fällor,

— fortsatte jag med fasthet.

— Hvad rör det clig? — röt den unge.
Men gubben blinkade åt honom.

— Unge herre, — sade ban "med låtsad
ödmjukhet. — Nog känna vi er, ni är den
beskedlige Akanniemi herrns son. Tro inte,
att vi äro tjufvar, nog äro vi hederliga
menniskor.

— Var så god och låt följa mig hem. Ni
ha ju tre hästar.

Jag var icke egentligen rädd, men det
kändes likväl icke riktigt roligt i deras
sällskap.

Åter sågo de på hvarandra, och någon
frågade huru liiuge vi varit på vår färd.

— Hela dagen. Vi gingo hemifrån
klockan 2 på morgonen.

— Då är ni säkert trött, — sade
gubben inställsamt. — Sitt ned vid elden och
dröj hos oss öfver natten. Tidigt i morgon
skola vi följa er hem. Denna tid är (let
farligt att färdas om nätterna. Vägarne äro
dåliga och man har sett vargar i era
trakter just dessa dagar.

Jag begynte bli en smula rädd. Jag hade
aldrig hört att det skulle funnits vargar i
vår trakt, och förstod att gubben ville
skrämma mig och att de ej ville följa mig hem.

— Jag vill icke dröja här öfver natten,

— sade jag med gråten i halsen. — Jag vill
gå hem till pappa. Kanske hittar jag sjelf
vägen. Kirre! . . . hvar är Kirre?

— Inte passar det för er att gå ensam,

— afbröt mig gubben brådskande. — Vi
kunna ej låta er gå alldeles ensam. Stanna
nu här till i morgon!

Han fattade min hand, men jag försökte
rycka mig lös och skrek: — släpp mig! Ni
äro elaka menniskor, och jag vill icke stanna
hos er.

— Stilla, pojkvasker, — sade den unge
karlen hotande och skakade mig i armen.

— Var stilla och gör som man ber dig,
annars . . .

Ilan skakade mig än en gång och förde
mig till en tom tunna, på hvilken ban
bc-falde mig att sitta ned. Jag vågade ej mera
göra motstånd. Jag var så uttröttad af
hunger och rädsla, att jag knapt orkade
röra en lem. Och jag var rädd för de
mörka menniskorna, omkring mig, hvilka alla
betraktade mig med nyfikenhet och vrede.
Jag svarade icke på gubbens listiga frågor,
eller på hans låtsadt. ödmjuka tilltal.

Den svarthåriga qvinnan satte nu nytt.
bränsle på elden, stälde en panna på glöden och
begynte plocka fåglarne, i hvilket arbete de
äldre barnen hjelpte henne. Efter att
hafva plockat och sköljt dem, stack hon en
stor trädgaftel igenom dem, och en pojke
sattes att steka den» öfver elden. Medan
fåglarne stektes, kokade qviunan kaffe i en
gryta och tog ur en läderväska ett par
stora bröd, af hvilka hon skar ett stycke åt
hvar och en. Från en liten öl tunna, som
bland andra saker fans på kärran, hemtade
hon öl med en tennmugg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:33:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1887/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free