Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 6
ILLUSTRERAD -BARNTIDNING.
43
— Ja, farfar, — svarade vi alla tre på
en gång, enligt vår vana vid dylika tillfällen.
Farfars röst var likväl icke sträng, utan
endast djupt allvarlig och det gjorde oss
helt besynnerliga till mods.
Innan han for, underrättade han oss om
att, vi skulle få en lärare i stället för miss
Evans. Han bodde i en liten stad två
stationer ifrån Rosenknoppen och skulle komma
hvarje morgon klockan half tio, utom
lördag och söndag, samt stanna till klockan
ett. Morgnarna till hans ankomst samt
eftermiddagarna skulle vi få vara fria.
I början voro vi litet rädda för vår nye
lärare, men mr Markham var en rask och
gladlynt ung herre, mycket sysselsatt i
staden, och ban hade aldrig tid att stanna
längre än hvad som var nödvändigt.
Lexor-na gingo mycket bra för honom och efter
middagen rusade vi med lätt hjerta ut i
trädgården för att fortsätta vår lek i
„snå-ret".
Lusthuset hade vi småningom snyggat upp,
fastspikat bänkarne och inrättat hyllor på
väggaina. .Mrs Mun t gaf oss en gammal
service ined kanna, koppar, fat och
tallrikar, hvilken troligen fordom tillhört hennes
„småfröknar". Rundt omkring lusthuset
rödjade vi, qvistade buskarne och sopade
undan hopar af vissna löf. Gerald var oss
härvid till stort hinder, ty han sprang i
fötterna för oss och uträttade ej annat än
ref sina kläder och smutsade sina händer.
En dag då vi togo i hop med
lusthusgolf-vet, der en mängd skräp, bitar af vissnade
kransar, glas- och porslinsskärfvor voro
hopade, var ban skildt besvärlig och jag bad
honom otåligt gå sin väg, ban gjorde oss
bara förtret.
Kort derpå hade vi allt i ordning,
putsadt och städadt. Nu kunde leken gerna
begynna.
— Men hur skall jag komma öfver den
.olycksaliga muren! — suckade Tib,
prinsessan.
Gerald ropade till och sprang in i
lusthuset. När han återvände, höll ban
triumferande upp en stor, rostig nyckel i sin
hand.
— Hvad har du der? — frågade vi
förvånade.
— Nyckeln till redskapslidret, som farfar
talade om. Jag hittade den bland skräpet
pä golfvet i lusthuset den dagen ni grälade
på mig, och gömde den under hyllan för att
göra förtret åt er.
— Nå, men Gerald!
— la, och den passar alldeles, jag har
försökt den, men jag orkar icke vrida om
den.
Vi sprungo fulla af ifver till dörren och
stucko nyckeln i låset. Ganska riktigt. Den
passade, men ingen af oss förmådde vrida
om den, ty den var rödbrun af rost och
mycket tung.
— Vet. ni, — sade jag, — vi måste olja
låset. Så brukade Dadda göra med
barn-kammarlåset i London, när det någon gång
krånglade. Vi skola vänta tills i morgon,
så kunna vi begära litet olja och en fjäder
af mrs Munt.
Tib och Gerald instämde, men ack, hvad
det var pröfvande att nödgas vänta ännu
en bel dag, nu när vi voro så nära
hemligheten !
G. Öppna dig, Sesam.1
Följande morgon hade vi jemt så mycket
tid innan mr Markham kom, att vi kunde
skaffa oljan till fjädern. Under lektionerna
voro vi ganska ouppmärksamma, icke med
uppsåt, men emedan vi hade hufvudet fullt
af hemlighetsfulla nycklar och upptäckta
dörrar. Slutligen gaf oss vår snälle
mr Markham en tillrättavisning och sade,
att. ban måste gifva oss straffarbete,
om vi icke hädanefter bättre läste öfver
våra lexor. Ack, vi hade nog läst dem
äfven i dag, men hela saken var den, att våra
tankar uppehöllo sig kring dörren i
trädgårdsmuren och det märkvärdiga
redskaps-lidret. Mr Markhams varning gjorde dock
verkan och timmarna slutade ganska väl.
Ändtligen befunno vi oss på
eftermiddagen vid det efterlängtade målet med fjädern
och oljan. Sedan skreds till verket ytterst
ordentligt: låset rengjordes omsorgsfullt
från spindelväfvar och damm och oljades
duktigt. Tib, såsom den äldsta, hade
rättighet att göra första försöket, mon det
var en klen ära, ty nyckeln rörde, sig knapt
i hennes lilla mjuka hand. Nu blef det min
tur. Jag hade ett par rätt försvarliga näf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
