Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
NYA TROLLSLÅNDAN.
N:o 6
var och de fingo slutligen nyckeln att med
gnisslande och rosslingar vända sig till
hälften. Men der blef det stopp. Jag vred den
slutligen tillhaka igen, uttog den ocb
betraktade den förebrående.
Gerald tog den nu i beslag, ty det. var
hans tur. Med hemlig beundran sågo vi
att han, efter att ha granskat den noga,
smorde in deu med olja.
— Se ni, — förklarade han vigtigt — en
del af nyckeln var alldeles torr och då var
det ju naturligt att . . .
Han satte åter nyckeln i låset. 1’uder
högljudt gnisslande, som om det endast
motvilligt uppvaknat ur sin 30—40-åriga dvala,
gaf det gamla låset vika. Nästa minut bade
vi störtat oss på dörren, bände och bultade
af alla krafter, tills den öppnade sig och
uppenbarade — — —
Hvad uppenbarade den? De första
ögonblicken voro vi alltför bländade, alltför
betagna af häpnad att bi gripa hvad det var
vi sågo.
En flod af ljus tycktes strömma emot oss
och i stället för deu mörka, trånga
redskapsboden vi väntat att få se, befunno vi oss
på en plats, hvilken vid första anblicken
tycktes oss vara ingången till ett fépalats.
Vi stodo förvirrade, blinkande mot det starka
solljuset och stirrade på hvarandra. Var det
ett trolleri? Hade vi verkligen inkommit på
ett förtrolladt område? Ja, Tib och Gerald
hade nog varit färdiga att tro det, och jag
svarar ej heller för mig sjelf, om ej vinden
bragt den öppna dörren bakom oss i rörelse.
Detta väckte mig ur min häpnad.
— Skynda er, låt oss stänga dörren, —
utbrast jag, — auuars kan någon från
trädgården se oss.
Jag tog hastigt ur nyckeln, kände efter,
om det fans ett nyckelhål på andra sidan,
och fann ett fullkomligt rostfritt sådant.
Sedan satte jag nyckeln i, drog Tib och
Gerald öfver tröskeln in på det främmande
området och reglade till dörren.
Nu hade vi således frihet att se oss
omkring och då upptäckte vi strax hvar vi i
sjelfva verket befuuno oss. Jag tycker det
nästan vore roligare om vi verkligen bade
kommit till ett fépalats, men detta är ingen
fesaga, utau en berättelse om något som
verkligen har händt.
Stället der vi befunno oss var ett drifhus,
vackert bygdt i någon gammaldags stil med
hvälfdt glastak, så att ingen enda solstråle
kunde undgå att titta in. Långs bela taket
och öfver hvarje fönsterbåge löpte en bred
bård af mångfärgadt, glas. På hyllorna och
blomsterställningarna stodo visserligen
endast få blomkrukor, men präktiga
slingerväxter skjöto upp ur jordbänkar längs
väggarna och mellan dem blommade hår och
der en sällsynt ros eller jasmin. Det hela
såg ut att endast delvis vara förfallet; de
växter som funnos, voro omsorgsfullt skötta
och vattnade, sanden omkring
blomsterbänkarna var krattad och i en vrå stodo några
trädgårdsverktyg.
Vi upptäckte allt detta så småningom,
liksom vi äfven småningom funno,.att drifhuset
helt visst fordom varit en älsklingstillflykt, der
man kunde slå sig ned i solljus, blomsterdoft
och stillhet, för att liisa eller arbeta. På en
skuggig plats stod ett litet gammalt och
maskstunget bord, der bredvid en soffa och
några stolar; på en hörnhylla lågo några
böcker. En underlig, oförklarlig känsla, vid
åsynen af detta, kom våra ögon att fuktas,
vi visste ej hvarför. Men denna stämning
förgick snart.
— Ack, hvilken passande boning för vår
prinsessa! - utbrast Tib.
— Prat, — sade jag förtretad, — jag
bryr mig alls icke mer om prinsessan. Detta
är mycket, mycket roligare och underligare.
Jag skulle vilja taga reda på allt härinne,
hvem det tillhör och hvarför det är
öfvergifvet och ändå vårdadt.
— Kanske det har blifvit tillstängdt så
der för hundra år sedan, — förmodade
Gerald.
— Så du pratar, — menade Tib. — Här
ser visserligen icke ut som om någon
numera bodde här, men åtminstone håller
någon det i ordning. Här synes knapt ett
damkorn.
— Men dörren kan icke ha blifvit
öppnad på många år, — anmärkte jag.
— Här måste finnas en annan ingång.
Vi begynte söka efter en sådan, men
funno ingen. Kanske drifhuset ändå tillhörde
Rosenknoppen ? Trädgårdsmästaren
begagnade sig kanske af y&r dön- och ingen hemlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
