Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
SVA TltOLLSLÅNDAN.
N:o 5
Den svarta tuppen.
Saga.
(Med bild.)
n gång för läuge, länge sedan bodde
en ung nian i ett litet vindsrum, högt
uppe i ett stenhus. Han var så fattig, att
han icke hade råd att äta annat än tort
bröd till morgon och qväll och
hafremjöls-välling till middagen. Hans kläder voro så
gamla och trådslitna, ätt de sjelfva glömt
hur de sett ut som nya. och lians biidd var
en halmsäck. Men den unge mannen sörjde
hvarken öfver sin magra kost eller sin härda
bädd. Han hvisslade muntert, när ban de
kolsvarta vintermorgnarna uppsteg, tände sitt
smala ljus ocb satte sig till sina böcker.
Ty den tiden funnos ännu fattiga magistrar
af den rätta sorteu, och han var en sådan.
Midt emot. på andra sidan af vinden,
bodde en tvätterska, som var lika fattig som
magistern. De voro godu vänner och hjelpte
ofta hvarandra i nödens stund. Magistern
hogg ved och bar vatten åt tvätterskan,
som till gengäld kokade hans hafrevälling
och tvättade hans två skjortor. Magistern
hade nemligen endast två sådana, som voro
i sträng tjenstgöring: den ena på kroppen,
den andra i tvättbunken. Ofta satt
magistern om qvällarne i mor Lovisas trånga
kammare och berättade sagor för hennes
fyra små gossar; men när grötgrytan
stäldes på, gick magistern in till sig, för att
den fattiga hustrun icke skulle behöfva bjuda
honom af sin knappa måltid.
En dag kom mor Lovisa in till magistern
och berättade, att hon skållat sin högra
hand så illa att. hon ej skulle kunna tvätta
på flera veckor. Hvarmed skulle hon och
barnen lefva under denna tid? De hade
endast så mycket bröd hemma, att de blefvo
mätta till frukosten. Magistern gnolade ocb
såg bort till den hylla der iians tre
brödkakor lågo. Sedan tryckte han tvätte rskans
friska hand och sade: — sörj inte, mutter
lilla. Nog skola vi hjelpas åt, så att
barnen icke behöfva hungra. — Och så gaf
han sitt ena bröd åt henne.
Samma natt hade magistern en underlig
dröm. Han tyckte att alla hus i staden fått
lif och gingo omkring pä sina stenfötter.
Skorstenarne voro näsor, fönstren voro ögon
och dörrarne hiskeliga gap. Han flydde
uu-dan dem, men de förföljde bonoui och ban
uppslukades af ett stort stenhus och kom
ned i dess måge. I det samma vaknade
ban af att en tupp gol i närheten.
— Seså, nu har jag försofvit mig I —
tänkte ban och sprang ur sängen. Men då
slog klockan 12 i det närbelägna kyrktornet.
En besynnerlig tupp, — tänkte
magistern och klef tillhaka i sängen, der ban
snart somnade sött. Följande dag delade
ban åter ett bröd med tvätterskan, och om
natten drömde han samma dröm om
stenhusen, endast att han i magen af det
sten-vidunder som slukat honom, fann sig
gående i en hög, hvälfd korridor, tills ban kom
till ett hvalf med en jerudörr ... Då
vaknade ban liksom senast af att en tupp gol.
— Nu blir jag förtretad, sade han och
kröp äter under täcket. — När bruka
tuppar gala midt i natten?
Om morgonen bortskänkte magistern sitt
sista bröd och pantsatte sin öfverrock för
att kunna köpa nytt. llans största fröjd
hade hittills varit en promenad utåt landet
i skymningen, men nu fick den krypa i
skrinet tillsvidare, ty det var vintertid ocb för
kallt att gå ut utan öfverplagg. Om natten
drömde ban för tredje gången samma dröm.
Nu tyckte ban sig inträda genom jerndörren
i ett annat hvalf, der en trappa syntes,
omgifven al’ ett stakett med port. Vid denna
satt en ringklocka. Då magistern inträdde,
ringde klockan gält och en liten grå
gestalt uppdök i hvalfvets inre. Men nu gol
tuppen och magistern vaknade. Tornuret
slog 1-2.
Det är ju alldeles förtrolladt, —
ropade magistern klarvaken och sprang upp.
lian tände sin lampa och rusade ut på
vinden, der han såg sista skymten af en
kolsvart tupp försvinna bakom en dörr. Han
störtade sig mot denna, men den motstod
alla hans försök att öppna den. Nästa
morgon frågade ban mor Lovisa, om hon visste
något om tuppen, men bon hade ingenting
hört och trodde att dörren ledde till ett
kontor. Magistern satt bela dagen vid sina
böcker, under det lians måge knorrade högt
öfver den magra och knappa kosten. Mer
än hans egen hunger grämde honom dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
