Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5*2
NVA TROLLS HÅN DA N.
N:o 7
oredlighet, sä skull ock hvarje god handling
nu vara redo att hjelpa dig.
Han försvann och magistern blef allena.
Denna kände sig både förtretad och illa till
mods. Hvad skulle ban göra? Tuppen såg
duktig ut till att kunna äta upp hvem som helst.
Icke ens fjädern hade kunnat hjelpa honom.
Ilan kom ihåg att han som barn en gåug
afryckt vingarna på några flugor och en
gång slagit sin sköterska.
Emellertid
hade magisterns
försvinnande
gjort mor Lovisa
mycket orolig.
Hon sökte honom
öfver allt, men
ingen visste
något om honom.
Ändtligen hittade
hon hans lampa
utanför dörren på
vinden och
påminde sig nu
magisterns frågor om
densamma, men
dörren motstod
äfven nu alla
hennes försök att
öppna den. Då
hittade den minste af
gossarne, ilen
lille tvåårige Truls,
en lång, mjuk
fjäder som låg
framför dörren.
— Se hit, mor,
hvad jag hittat!
— ropade han.
Då lian sträckte
upp sin hand
med fjädern,
vidrörde den dörrlåset, dörren sprang upp och en
smal mörk gång låg framför den förskräckta
tvätterskan. Oron för den stackars
försvunne magistern dref henne framåt. Ilon tog
Truls på armen, de öfriga höllo henne i
klädningen och så gingo de modigt på,
vägledda af lampans sken.
— Mamma, — sade Truls, — se, hur
vacker min fjäder blifvit!
— Kasta bort den, — ropade modern för-
skräckt, ty hon såg nu att fjädern
glimmade som eld. Men Truls ville icke släppa
den. När de kommo till hvalfvet med
jern-dürrcn, begynte klockan att häftigt ringa.
Mor, mor, hvarför ringer det? —
hviskade gossarne förskräckta ocb smiigo sig
till modren. Men denna lyste full af
undran med lampan inåt hvalfvet, der den
lille grå mannen plötsligt uppdök. Då han
såg den glimmande fjiidern i barnets hand,
böjde ban båda
armarne öfver
sitt hufvud och
sade ined
förklaradt ansigte: —
räddaren har
kommit. — Sedan
öppnade ban
dörren till hvalfvet
och magistern
skyndade ut.
— Mor
Lovisa! Kära mor
Lovisa! Har ni
kommit hit för
att uppsöka mig?
Skynda er då
bort, annars
blifva ni och barnen
snart uppätna af
en tupp, som
egentligen är en
trollkarl, och som
först skatt roa
sig med att äta
upp mig.
Mor Lovisa
började gråta.
— Käre
magister, hvart har
ni tagit vägen?
Barnen och jag
hafva gråtit ögonen ur oss för er skull.
Hvad är det ni talar om tuppar och
trollkarlar? Jag skulle ha god lust att se (len
tupp som skulle understa sig att äta upp
mig? Jag önskar att jag hade en sådan
krabat att plocka och lägga i grytan.
— Här är han, — röt en vredgad
stämma och den svarta tuppen stod framför den
förfärade tvätterskan. — Eländiga
menni-skokrvp, hvad vågar du säga! Till straff för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
