Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 6
ILLUSTRERAD -BARNTIDNING.
53
din förmätenhet skall du genast bli
förvandlad till en groda och dina barn till spindlar.
Men den lille grå inanueu sade
högtidligt: ditt välde är slut. svarte tupp I
Härefter förmår du ingenting Försvinn dit,
hvarifrån du kommit!
Han fattade barnets oskyldiga hand med
den lysande fjädern, och vidrörde dermed
den svarta tuppen. Knapt hade han gjort,
det, innan ett åsklikt dån hördes, det.
svartnade för magisterns och tvätterskans ögon
och de förlorade medvetandet. När de åter
uppvaknade, lågo de hvar uti sin säng i
de välkända gamla vindsrummen. De skulle
kanske hafva trott att alltsammans var en
dröm, om de icke båda haft precis samma
syn om den svarta tuppen, den grå mannen
och hvalfvet ined jerndörren. Men det
förunderligaste var, att magisterns bröd
härefter aldrig blef slut, ehuru ban aldrig mer
köpte något nytt, att veden och mjölet hos
tvätterskan alltid fortforo att räcka till, hur
djupa hål hon än gjorde i mjöllåren och
vedförrådet, och att deras kläder blott
tycktes bli nyare och bättre för hvarje dag.
Häraf slöto de att husets egen goda tomte
återfått sitt. välde och på sitt sätt bevisade
dem sin tacksamhet för den andel de haft
uti hans befriande. Men magistern fortfor
att läsa och tvätterskan att tvätta, och
båda lefde de förnöjsamma och lyckliga med
sin lott. Om magistern blef erkebiskop och
mor Lovisa hoftvätterska, det vet. jag icke,
men aldrig mer behöfde de lida brist.
Tomten sörjde för dem. Så hade magisterns
ömsinthet inot de fattiga barnen blifvit
honom en hjelp i nödens stund.
Palatset i trädgården.
(Från engelskan.)
(Forts, från n:o 6.)
’/ W|i ooierna, — styfbenta, gammaldags
sof-tgg^ for och länstolar samt bord med |
lejontassar till fötter — voro alla betäckta
af hvita linneöfverdrag. Allting såg dyrbart,
gammaldags och sorgligt, ut. Allting tydde
på att menniskor icke på länge bott här
inne.
Men intet af allt detta fäste i början vår
uppmärksamhet, ty våra blickar föllo genast
på ett stort porträtt i kroppsstorlek, som
nästan betäckte den ena väggen ofvanom
kaminen. Det var den enda tafla som fans
i rummet och ehuru vi voro okunniga barn,
anade vi att hon måste ha kommit ur någon
stor mästares hand. Hon förestälde en ung
flicka i dyrbar drägt från förra århundradet:
hvit atlasklädning med mycket, långt lif och
en spetstunika uppfastad öfver en rosig
brokadkjol. Iion stod på en terrass — samma
terrass som vi sågo genom fönstren —
betraktande solnedgången. Bredvid henne stod
en vindthund. Allt detta var mycket vackert,
men det var likväl hennes ansigte som mest
tilldrog sig vår uppmärksamhet, ty vi hade
knapt fått ögonen derpå, innan både Gerald
och jag utropade:
— Tib, Tib, hon liknar ju alldeles dig!
Då vi skyndade närmare för att kunna
betrakta porträttet riktigt noga, såg jag
några bokstäfver i taflans ena hörn. Till
inin obeskrifliga häpnad fann jag, att de
bildade samma namn som blifvit utstruket i
den gamla boken hemma i farfars
bibliothek, Tibs andra namn, „Rcgina".
— Mill namn! — sade Tib, öppnande sina
ögon i förvåning. — Mitt namn! Kan det
vara någon farmors farmor till oss V Men
detta hus tillhör icke farfar.
Åter stirrade vi på hvarandra, ufån att
kunna förklara denna nya märkvärdighet.
Men vi glömde snart detta för allt det andra
nya vi upptäckte omkring oss. l)et var så
roligt alt gå på det glatta, blanka golfvet,
sitta på de gamla sofforna och ströfva
omkring i alla vråar. Längre kunde vi
emellertid icke komma, ty de stora
dubbeldörrarne som ledde, ut från förmaket voro
till-reglade. Vi lyssnade genom nyckelhålet, men
hörde ingenting.
— Iugen bor här, — sade jag, — huset
är stängdt och öfvergifvet.
— Tänk, om det är förtrolladt, — sade
Gerald, — porträttet är kanske lefvande,
fastän någon elak fé förtrollat det, så att
det om dagarna ser ut som en tafla, men
till nätterna stiger ned ur sin ram.....
I..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
