Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 NYA TROLL! .SLÄNDAN.
N:o 10
måste göra det, om icke prinsessan sjelf
stiger ned ur sin ram om natten. Men om
det var städerskan skulle hon helt säkert
ha inkommit och frågat, oss med hvems lof
vi voro här. Det är mycket besynnerligt.
Vi beslöto att. nästa gång inträda så sakta,
att ingen skulle kunna höra något, förrän
vi stodo inne i förmaket. Om der då var
någon, skulle den icke hinna undan utan
att vi sett den.
— Men tänk, om det är tjufvar eller
röfvare, — invände Gerald.
— Du pratar! Mr Truro sade ju att han
bestämdt visste att. ingenting ondt kunde
bända oss der.
Icke desto mindre kände vi oss litet
besynnerliga till mods då vi följande
eftermiddag så ijddlöst som möjligt och mera
skyndsamt. än vanligt, smögo oss genom
växthuset och korridoren in i förmaket. Vi
öppnade försigtigt dörren och hvad sågo vi
väl V!
I samma ögonblick dörren gick upp tyckte
vi att rummet föreföll annorlunda än
vanligt, att det var varmare, mera lefvande
än förut, oaktadt den ljusaste delen af
rummet, den der vår prinsessa befann sig,
redan var inhöljd i skuggor. Det var icke
heller howes ansigte som först tilldrog sig
vår uppmärksamhet Eller var det, hennes
ansigte?
En half sekund eller så trodde vi
verkligen att vår prinsessa hade nedstigit ur sin
ram. Vi kunde ej annat. Der, midt på
golfvet stod hon — eller en lefvande afbild
af henne — ljus, mild, leende emot oss, som
om hon väntat oss. Hennes hår var mörkt
och glänsande som Tibs ocb por. rättets,
hennes ögon voro lika stora och ljufva som
deras, men hon var i vårt tycke mycket,
mycket, mycket vackrare än båda. Hon
välklädd i hvitt med någonting i blekgult ocb
blått, och ehuru hennes drägt ej var
alldeles lik porträttets, fingo vi ett förvirradt
intryck af att den var precis dylik. Hennes
ställning var densamma som prinsessans ocb
på armen hängde hennes hatt med långa
hvita plymer.
Vi stodo alla tre orörliga och stirrade på
henne, förstenade af häpnad.
Gerald var den förste som återkom till
besinning, lian rusade fram några steg,
slog ihop händerna och ropade, seende
uppåt väggen: — lion är qvar! Det är icke bon,
det måste vara en annan prinsessa.
Vid dessa ord ljöd ett lågt, men muntert
skratt i rummet, och den nva prinsessan, den
lefvande, verkliga prinsessan kom emot oss
med utsträckta händer.
— Välkommen, kära barn, — sade bon.
— Jag väntade er redan i morgse, ty jag
visste att, ni hade hört mig röra vid
dörrlåset i går och antog att er nyfikenhet snart
skulle föra er tillbaka hit.
Jag vet icke hvarför hennes ord sårade
oss. De voro muntra och litet skämtsamma
och passade ej i hop med våra
föreställningar oin vår prinsessa eller med
„hemlighe-ten."
— Vi kunna aldrig komma på
förmiddagarna, — sade jag, — ty då ha vi våra
lektioner. Och det var ej nyßsenhet som
förde oss hit.
— Så? Icke nyfikenhet? — svarade
prinsessan skälmaktigt. — Hvad skall jag kalla
det då? Kanske vetgirighet?
Jag rodnade ocli kände mig gråtfärdig.
— Jag vet icke hvem ni är, — utbrast
jag, — och jag ämnar icke fråga er, om ni
ej sjelf tänkt säga det. Jag önskar att ni
icke hade kommit, ty ni har förderfvat vår
lek, och vår gamla prinsessa — jag
blickade på porträttet, hvilket, det måste jag
erkänna, såg ut som en vaxdocka bredvid den
nva prinsessan — vår gamla prinsessa var
mycket, mycket snällare än ni. Om vi hade
varit nyfikna som ni säger, så skulle vi länge
sedan på annat sätt kunnat taga reda på
mycket, som nu är en hemlighet för oss.
Den främmande damens ansigte vexlade
hastigt uttryck. Så länge hon talat på det
der skämtsamma sättet, påminde hon — jag
visste ej hvarför — om farfar då ban
talade hånfullt och kallt till oss. Men nu, då
en mild, sorgsen skugga lade sig öfver
hennes ansigte, fick det ett uttryck af så
mycken godhet och ömhet, att Tib och jag fingo
stor lust att lägga armarna kring heunes
hals och kyssa henne.
— Det gör mig ondt om jag sårat er, —
sade hon enkelt. — Jag kom icke hit för
att göra er ledsna. Goda féer göra det
aldrig, utom då de vilja skrämma
obeskedli-ga barn, — fortfor hon småleende. — Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
