Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 15
ILLUSTRERAD BARNTIDNING. 91
vår hemlighet nu måste upptäckas och
ovissheten om när vi skulle kunna blifva
befriade var för mycket för oss.
— Var icke barnslig, Gussie, — sade Tib
slutligen, torkaude sina tårar. — Vi behöfva
ju icke vara här längre än tills i morgon
bittida då städerskan kommer in.
Annars brukade det såra mig när Tib
kallade mig barnslig, ’men nu var jag så
nedslagen att jag ej märkte det. För mitt
lifliga, verksamma lynne föreföll det som en
ryslig olycka att, nödgas vara instängd på
obestämd tid.
— Vi komma att hungra ihjäl, —
fortfor Gerald att snyfta, — Dadda säger
alltid att jag behöfver så mycket mat för att
jag växer. Jag är bara . . .
— Tvst, Gerald, — förmanade Tib och
drog honom moderligt till sig. — Mins clu
ej att vi ha flera bakelser qvar af dem
Regina hemtade? Du skall få min del.
— Min också, — sade jag.
Vi funno äfven några karameller och en
apelsin i en af de stora vaserna på
kaminen. Gerald hade hittat på att stoppa ned
dem dit en dag, när vi voro ovanligt
uppsluppna och muntra. Nu kommo de väl till
pass. Vi voro dock icke egentligen
hungriga, men deremot begynte vi snart att frysa.
Obebodda rum tyckas spara sitt förråd af
vinterköld till sommaren ocb framtaga den
så snart solen gått ned. Våra tunna
sommarkläder voro otillräckliga att skydda oss
och vi kröpo kuttrande sillsaininaiis i den
stora soffan. Jag hittade äfven på att taga
löst några af sto (öfverdragen och dem svepte
vi omkring oss, så att vi sågo ut som små
hvitklädda troil.
Det sista minne jag har af denna afton
var prinsessans milda vackra ansigte, som
smålog ljuft ned till oss medan skuggorna
allt tätare sväfvade in i det gamla rummet
och gjorde det mörkt. Och jag kan aldrig
se porträttet ofvanför kaminen, utan att
minnas denna underliga qväll.
11. Broder och syster.
Dadda saknade oss icke förrän senare.
Hon och mrs Muut hade alltid så mycket
att göra i ordning, när farfar väntades.
Rummen skulle få en extra städning, pud-
dingar, kakor och à-la-dauber tillredas. När
Dadda ändtligen höll på att duka thébordet
åt oss, kom ett telegram att farfar skulle
komma ännu i qväll med ett tåg. Dadda
måste då lemna vårt the åt sitt öde och
hjelpa mrs Munt ute i köket, ty denna var
utom sig af oro öfver att hinna få en fin
qvällsvard färdig tills farfar skulle komina.
Dadda »opade åt Fanny att bestyra om vårt
the. Vår beqväma jungfru dukade
skyndsamt bordet i barnkammaren, ropade våra
namn några gånger, stående på
verandatrappan, och begaf sig åter in i sitt rum för att
fortsätta med sitt syarbcte.
Dadda och mrs Muut vispade, stekte och
kokade i köket och trodde att vi länge
sedan hade ätit. Men théköket slutade att
koka, smörgåsarne torkade och äggen
kallnade, utan att någon smakade dem.
Ändtligen var farfars qvällsvard färdig och
Dadda gick upp i barnkammaren.
— De stygga barnen, — sade hon, när
hon såg att rummet var tomt, — nu ha de
dröjt ute igen. Spring ut och sök dem,
Fanny, och säg dem att husboudeu skall
vara här i rappet.
Fanny sprang ut, men återkom
andtruten, sedan hon genomletat bela trädgården,
och förklarade att vi icke syntes till.
Nu blefvo Dadda och mrs Munt oroliga.
De och trädgårdsmästaren, juugfruriia,
springpojken och stalldrängen började söka öfver
allt i trädgården ocb i skogen. Kusken hade
farit till stationen för att hemta farfar.
Klockan nio hördes rullandet af vagnshjul,
ocb i nästa minut körde farfar in på
gården.
— Om blott mr Truro vore med, —
suckade mrs Munt till Dadda, — ban är
så vänlig och skulle fälla ett godt ord för
oss. Huru skola vi våga bekänna för gamle
herrn hvad som händt,?
Darraude och förgråtna mötte hon och
Dadda farfar vid trappan.
— Nå, hvad har händt? Äro barnen ej
friska? — frågade denne genast.
— Ack ja, vi hoppas det, men–men
— här började mrs Munt åter att gråta —
det är så, att en stor olycka liar händt.
Barnen ha varit försvunna sedan middagen
och vi hitta dem ingenstädes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
