Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:0 12 ILLUSTRERAS BARNTIDNING. 93
mor Kajsa tog lätt till karbasen om barnen
kältaile. Gossarne fogade sig tyst knotande
efter befallningen, men den åttaåriga Marta,
som ärft litet af mors bestämdhet, beslöt
inom sig att hon skulle se kejsaren, kosta
hvad det ville. När de begåfvo sig i
bastun, lagade Marta så att hon kom att gå
till sist. Utanför bastun vände hon oni och
kilade allt hvad benen buro en ginväg
genom skogen till gården.
Ett sådant hvimmel af folk der var! Utom
tjenarene, torparne och nyfikna från
kringliggande byar, sågs redan au del af
kejsarens svit, som nyss anländt Marta
begapade de ståtlige ryttarne, de vackra
vagnarne, sprang i fötterna för stalldrängarne,
snusade på det läckra köksoset, plattade sin
näsa mot matsalsfönstren, för att kunna
beskåda det af silfver ocli ljus strålande
bordet, och förvärfvade sig en örfil af madam
Lotta för att bon ville smyga sin in i
köket. Kakorna pöste i ugnen, stekarne
fräste i pannorna, alla ljus voro tända och inne
i salen stodo frun och hennes döttrar i
orolig förväntan på den höge gästen.
Men klockan blef 9, 10, 11 — ingen
kejsare kom. Marta hade somnat i en vrå af
liöksfarstun med en smetig kakbit, som hon
hittat, i handen.
Ändtligen klockan \ 12 på natten
sprängde kurirer in på garden och förkunnade
kejsarens ankomst. Strax derpå körde den
kejserliga vagnen fram till trappan, som midt
i den mörka vinternatten strålade som ett
ljushaf. På sitt majestätiska, men milda
sätt skred kejsar Alexander mellan
hetjen-terna, som stodo uppstälda långs den
matt-belagda trappan. Han mottog nådigt de
djupt nigande fruntimrens helsningar och lät
sig föras till sina rum.
Marta stod yrvaken, darrande af köld och
förtjusning, nere på gården bland de öfriga.
Hon var på eu gång besviken och hänryckt.
Det var ju ingen guldvagn, icke ens tolf
hästar! Och kejsaren hade hvarken krona
eller spiia, utan var klädd i uniform, såsom
de andra höga herrarne. Men hans ansigte
var så fullt af godhet och höghet, just
sådant, som eu kejsares ansigte borde se ut.
Och ban hade bestämdt smålett åt. Marta,
ban hade sett alldeles åt det håll der hon
stod!
Nu tillsades folket att skingra sig. Marta
sprang omkring byggningshörnet i
trädgården och klängde upp på panelningen. Jo.
hon säg rakt in i matsalen! Kejsaren,
omgifven af herrar och fruntimmer i lysande
drägter, stod midt i rummet. Skenet från
ljuskronorna föll på hans höga, raka gestalt
i den mörka, enkla uniformen. Betjenter
ilade af och an mellan serveringsrummet och
matsalen. Nu gaf kejsaren ett tecken och
alla satte sig till bords. Men i detsamma
uppstod en rörelse i salen och alla blickade
mot dörren. Marta hörde hofslagen at’ eu
galopperande häst och strax derpå
skyndade en ung officer barhufvad med upphettadt
ansigte in i salen. Ett stort bref räcktes åt
kejsaren, som uppsteg och ined en vink
afskeda-de bordssällskapet. Förgäfves rykte stekar
och kakor; salen blef tom i ett ögonblick
och betjenterne skockade sig sig rådville, i
serveringsrummet.
Skälfvande af köld släpte Marta sitt tag
i fönsterposten och sprang till gårdeu. Der
rådde stor förvirring. Kurirer sprängde bort,
vagnar kördes fram och hästar sadlades —
Kej-aren reser, kejsaren reser! hviskade
folket emellan sig, häpna och förskräckta.
Marta blef knuffad allt längre i trängseln,
tills hon befann sig utanför en halföppen
dörr, som ledde till en täckt gång mellan
köket och matsalen, IIoii gick sakta in och
gläntade på dörren. Der var ingen. Tänk,
om hon skulle! Ingen såg det, alla voro på
gården . . . Hon stod redan inne i rummet,
då hon plötsligt kom ihåg mor. Ah fy,
sådana fula tankar hon hade! Hon blef röd i
ansigtet och vände sig bort från det
frestande bordet.
Då hördes steg och sakta samtalande
röster från rummet bredvid. Marta hann nätt
och jemt ut i gången, då dörren till
matsalen slogs upp och kejsaren, höljd i en vid
kapprock och åtföljd af en äldre herre, steg
in. Han stannade, talade dämpadt och
hastigt, och pekade mot dörren. Sedan
framtog lian sin näsduk och aftorkade sin
panna, hvarefter han lade bauden på sin
följeslagares axel och raskt gick ut i gången.
Marta drog ihop sig till en liten smal
skugga bakom dörren och vågade ej andas.
Strax framför henne stannade kejsaren ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
