Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
NYA TROLLSLÄNDAN.
N:o 11 !
misstagit sig. Men i detsamma hördes ett
buller som kom allt närmare, ett buller af
många röster och fotsteg. Nästa minut
hördes Regina halft skrattande, halft gråtande
säga: — ja Gerald, stackars min gubbe lilla!
Vi veta nog att du är bara sju år och att
du haft det värst af er alla.
Dörren öppnades och in skyndade Regina
med en schawi öfver hufvudet, presten,
trädgårdsmästaren och tre små bleka och
förgråtna varelser, hvilka sprungo i farfars
öppna famn under ropet: förlåt oss,
farfar! Vi ville icke göra dig ledsen!
Men han tycktes knapt höra oss. lian
omfamnade oss gång på gång, sä som ban
aldrig förr omfamnat oss, och sade blott:
mina barn! Mina kära barn!
Sedan blickade han upp och såg Regina.
Han bleknade, stirrade på henne och vände
sig till sin syster.
— Är det? — började han, tystnade och
tvekade. — Det är du sjelf, Queenie, —
fortfor ban halfhögt och tankfullt, — det är
du sjelf — sådan du var när vi skildes!
Ack, ban hade förgätit de långa, länga år,
som förflutit sedan broder och syster senost
sett hvarandra!
Hans systers ögon fyldes af tårar.
— Älskade Gerald, det är min dotter.
Hon heter Regina, liksom jag.
Farfar kyste vår prinsessa och blickade
länge in i hennes unga friska ansigte med
ett. vemodigt småleende.
Mrs Munt och Dadda kommo nu
inrusande och det blef åter frågor och svar,
kyssar, omfamningar och tårar. Regina
berättade bela historien om våra besök i
Gamla gården och afbröts beständigt af Daddas
och mrs Munts utrop af förvåning. Vi fingo
hett the och fördes sedan till sängs. Det
sista jag mins är Reginas ljufva ansigte som
var böjdt öfver oss. Men farfar och tant
Queenie hade dragit sig tillbaka i farfars
rum och der sutto de ensamma ända till
långt efter midnatt.
12. Gamla gårdens historia.
De hade så mycket att tala om, ty sorg
och bitterhet hade uppfylt deras sinnen
under de är de varit skilda, och hindrat dem
att närma sig hvarandra.
För länge, länge sedan bodde farfar här
på Rosenknoppen med sina föräldrar och
syskon. Då hans far måste resa med sitt
regimente till Indien, var lilla Regina, det
yngsta barnet, modrens ocn syskonens enda
tröst. Äfven när underrättelsen kom om
att den tappre öfversten stupat, och
familjen försänktes i djup sorg. fortfor Regina att
vara deras största glädje och fägnad. 1
synnerhet var farfar fästad vid henne, ehuru
han var en sjelfsvåldig fjortonårig gosse när
bon ännu var ett lindebarn Hvarje ledig
stund tillbragte han i barnkammaren, och
ju äldre Regina blef, desto mer slöto de sig
till hvarandra. När farfar var tjugufyra,
och Regina eller Queenie — såsom hon
kallades — tretton år, dog deras syster Mary
och kort derpå gifte farfar sig. Hans mor
och äldre bror voro också döda och ban
hade äfven ärft Ansdell Friars efter sin
onkel, men han föredrog att stanna på
Rosenknoppen, som varit, hans hem. Han och
hans unga fru älskade ömt Queenie och
gjorde allt, för att hon icke skulle känna
förlusten af moder och hein. Deras egen
lille gosse, Gerald, vår far, tycktes nästan
vara åsidosatt för hennes skull, ty så
skämde de bort. henne. Mon fick de bästa
lärare hennes ruin var som en prinsessas, och
för att glädja hunne inredde faiT.r hela
den vackra våningen af japanesiska och
kinesiska rum.
Gamla gärden beboddes då af en lämilj
Mowbray, som länge egt den. De voro slägt
med oss. ty en Regina Mowbray hade varit
gift med farfars farfar ocli det var hennes
porträtt som hängde i det gamla förmaket.
Med henne kommo de stora blå ögonen och
det glänsande mörka håret in i Ansdellska
familjen.
Det var ett gladt, förtroligt umgänge
mellan ungdomen på Rosenknoppen, i
prestgår-den ocli i Gamla gården. Farfar lät göra
en dörr i muren, soiu skilde de två
trädgårdarne, och Mowbrays gjorde en skild
ingång till växthuset. De unga sprungo flera
gånger om dagen denna väg till hvarandra
och de båda familjerna voro såsom en enda,
När derför John Mowbray, äldste sonen, och
Queenie en vacker dag anförtrodde farfar
att. de voro förlofvade, blef farfar mycket
glad, ty John var hans bäste vän. Allt var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
