Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 15
ILLUSTRERAD BARNTIDNING.
99
sten gick ut för att se hvad det var. När
lian återkom var han blek och upprörd.
— Hvad har händt? — frågade lians
hustru.
— F-n sorglig olyckshändelse har
inträffat nära oss, — ban stannade och blickade
tveksamt på deras två gäster, mrs Mowbray,
en äldre fru, densamma vi sett genom
spje-lorna i trädgårdsstaketet, och hennes dotter
Regina.
— Jag måste förbereda er derpå, ty ni
skola höra det förr eller senare, — fortfor
ban sorgset., — barnen på Rosenknoppen,
stackars Geralds barn hafva varit försvunna
sedan middagen och förmodas hafva
drunknat i dammarne vid Gamla gården.
Mrs Mowbray uppgaf ett rop.
— Barnen, Geralds barn drunknade! —
I)å är det mitt fel. Jag hade genast bordt
låta fylla de farliga dammarne, och icke
väntat på att. den nya egaren skulle göra
det. O, det. är grymt, det är förfärligt att
det skulle bända just nu, när vi hade börjat
hysa ett svagt, hopp.
Hon nedsjönk bittert gråtande i en
länstol, men hennes dotter, rdr Regina, vår
egen, älskade kära prinsessa skyndade ur
rummet i det bon ropade: — var icke
orolig, mamma, ingen fara är skedd!
Hon sprang i köket och öfverhopade
Bar-stow, farfars ärevördige kusk. med sä
inånga frågor, att ban blef vr i hufvudet. Huru
länge hade barnen varit saknade? Hvar
hade man senast sett dem? Ilade någon med
egna ögon sett dem leka vid dainmarne ?
— Nej, fröken, — svarade Barstow, —
men när de icke hittas någonstädes, fruktar
herrn att de drunknat.
— Det är icke sant, — utbrast Regina,
— säg er herre att barnen äro oskadade
och att ingen draggning behöfves.
Hon skyndade tillbaka till sin mor.
— Mamma, sluta att gråta! Jag vet hvar
barnen äro. De äro instängda i Gamla
gården — al misstag. Vi hade eu liten ]ilan,
Charles Truro och jag, vi hoppades att
genom de kiira barnen kunna åvägabringa en
försoning. De hade sjelfva hittat på att gå
dit och der blef jag bekant med dem. Nu
skall jag skynda att hemta dem derifrån,
och under tiden måste du, älskade mamma,
gå till onkel Ansdell med den glada under-
rättelsen att de äro vid lif och att intet
ondt vederfarits dem. Försumma ej detta
tillfälle, älskade mamma! Nu är onkel vekt
stämd genom sorgen och 01011 för barnen.
Ilan skall nog lyssna till dig.
Det räckte en stund innan mrs Mowbray
och presten hade fått klart för sig
sammanhanget mellan våra besök i det gamla
huset och Reginas förhoppningar. Men sedan
några frågor och svar blifvit vexlade blef
allt klart. Regina skyndade till Gamla
gården medan mrs Mowbray ocb presten begåfvo
sig till Rosenknoppen.
Alla dörrar stodo öppna och farfar satt
ensam i matsalen, försjunken i mörka
tankar. Ilan hörde ett lätt buller vid dörren
ocb då ban såg upp, varseblef han ett
svart-kliidt fruntimmer med blekt ansigte och
blicken skymd af tårar.
— Broder, kiire broder, det är jag.
Känner du icke igen mig? Vill du förlåta mig
och glömma allt det som stått emellan oss?
Han stirrade på henne, som om ban ej
känt igen henne.
— Hvarför har du kommit hit? Vet du
ej, att. barnen, min liera ds barn, hafva
drunknat och snart skola hemtas döda bit
till mitt ödsliga, öfvergifna hem? Låt mig
vara i fred med min sorg.
— De hafva icke drunknat, — sade hon
mildt. — De skola vara här inom ett
ögonblick, friska och oskadade. Det. var för att
bringa dig denna underrättelse som jag kora.
Gerald, för deras skull, för den tacksamma
glädje du hyser öfver att ha återfått dem,
— förlåt mig! Vi hafva båda lidit af den
långa fiendtliga skilsmessan från hvarandra.
Låt. oss försonas och aldrig, aldrig mer
åtskiljas i ovänskap.
Hon knäböjde halft för honom, men han
drog henne till sitt bröst
— Queeiiie, Queenie, är det verkligen du?
— sade ban med sakta, darrande röst. —
Och det är du som hemtar mig det glada
budskapet att barnen lefva? Hur skulle jag
ej förlåta dig? Jag har haft rikt tillfälle att
ångra min hårdhet mot dig.
Han var så öm, så vek och sorgsen, så
olik sitt vanliga kalla stränga jag, att lians
syster plötsligt med förskräckelse tänkte pä
hvad som vill skulle hända, om vi
verkligen hade drunknat och om Regina hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
