Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
NYA TROLLSLÄNDAN.
N:o 11 !
,,Nej, men se en främling", sade
luftseglar Svala, der han slod h|aml en grupp
herrar och kikade på damerna samt
oförmodadt fick sigte pä en kanariefågel, som
underhöll sig med en af fröknarna (irönsiska.
„I’å drägten och det. ovanligt stiliga i
färgen — allt igenom äkta guldgult — skiljer
han sig på det fördelaktigaste från mängden
— .lag vill genast formera hans bekantskap,
i synnerhet som han icke tyckes känna
inånga".
l)en artige och vänlige luftseglar Svala
fullföljde genast sitt goda heslut, och den
lilla kanariefågeln, som snart blef bekant,
riktigt lättade sitt hjerta för honom. lian
berättade om sitt nuvarande lif, huru ban
dagen lång satt i sin förgylda bur och hade1
det så bra man kan hafva, men huru
ledsamt han ändå hade, emedan ban måste
sakna den kära friheten. Ilans enda tröst
var att sjunga, och det gjorde ban äfven.
Menniskorna trodde, att ban sjöng af glädje
och ingen visste, att. det var af vemod och
längtan.
Vidare berättade han, bur innerligt ban
saknade sitt. soliga hemland, der han aldrig
behöfde frysa, dess blå himmel, dess milda
luft och dess blomstrande ängder. O, hans
hjerta blef belt varmt dervid! Måugeu
förstod honom icke, utan tyckte att ban var
öfverdrifven och besynnerlig, men luftseglar
Svala, som sjelf så högt skattade friheten
och icke visste någonting ljufvare än att på
lätta vingar ila genom den blånande
rymden, förstod honom ocb lofvade att nästa
år hemta med sig ett blad frän lians
fädernebygd, ett löfte, som gjorde kanariefågeln
mycket glad.
,.l)en som ändå egde sådana kläder!"
suckade några små tossiga nattblackor, ifrigt
begapande en steglitsas lysande och fint
tecknade fjäderdrägt.
„Månne en dylik kostym skulle bli mycket
dyr? Ack ändå, den som hade den!"
„Mamma säger, att. vi aldrig skola
afun-das någon", sade en liten förståndig
star-unge och plockade hjertans belåten om sina
svarta fjädrar.
„Kära gryta, sota icke kitteln", ljöd det
litet försmädligt tillbaka.
„Tarataratara, har du vågat dig hit?"
hviskade en björktrast till en stackars har-
krauk, som rädd och darrande gömde sig
vid stammen af ett träd.
.lag vill en gång se hur de rika och
förnäma hafva det -, pep harkranken. „Förrå(l
mig icke. herr öfverkonsistorialråd. förråd
mig icke!"
„Tarataratara", sade björktrasten, „l»vud
för ön titel ger du mig? Den skulle passa
bättre åt koltrasten eller kajan".
„.lag visste icke i min ångest, hur jag
skulle benämna er", sade harkranken
ödmjukt. ,,Förlåt om det. icke var rätt!"
„Turat arat.ua, derför fins det både
stats-och adelskalender. — Tarataratara, man
skall ej flyga högre än vingarna bära och
icke heller komma objuden bland bättre folk,
ty då går det så här".
Och björktrasten gjorde sig ett godt mål
af den arma harkranken, hvars långa ben
till det längsta spjernade emot
„Musiken spelar upp, om det behagas en
liten sväng", sade förbindligt herr och fru
Sidensvans till sina gäster, då en utvald
orkester, bestående af de förnämste
musikanterna från fågelverlden, nu lät höra sina
första toner.
Det var icke någon modern melodi
såsom „sköna Helena" eller „Tkeb]oinman"
utan en gedigen präktig musik, som hade
gjort hvilken koncertsal som helst heder.
Först såg det ut som om ingen hade
velat låta locka sig af den vackra
dansmusiken, ty det spelades flere gånger upp,
innan någon rörde på sig, tills hofrådet
Tjäder, på värdens uppmaning slutligen började
balen.
Men så dansade han ock af hjertans grund.
Ja, han dansade så, att han hvarken hörde
eller såg, gjorde de grannaste språng och
satser och var riktigt gentil att åse, så
gentil, att mången afundades hans
spräckliga gemåler.
Täflande med hofrådet Tjäder i
skicklighet, uppträdde sedan herrarne Brusbaiie,
hvilka med sina mycket omtalade och vidt
beryktade ringkragar sågo särdeles intressant
morska ut och erhöllo månget loford för sin
vackra dans, ehuru de äfven tadlades,
derför att de icko brydde sig om att dansa
med andra än sin egen slägt.
„Kucku, kucku, får jag lof?1’ sade med
sin angenäma röst herr Gök, i det ban ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
