Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14: ILI.DSTREHAI) BARNTIDNING. 111
tigt bugade sig för fröken DnlVn. dou emla, som
han i Anseende till sin stora skygghet vågat
närma sig.
Flickan starkare rodnade som en ros.
...Jag tackar", stammade hon och sAg liiyokw
nöjd lit, ,.jag skulle dansa sfi gerna mem, .,tillado
hon oskyldigt, ,mina kusiner säga, att. det iir så
gammalmodigt att dansa."
„lCuckn ."’ sade herr Gök och log helt
uppmuntrande, „oni ni sjelf tycker att det är roligt,
sn behöfver ni icke bry or om någon annan."
Fröken Dufvas lilla hjerta hoppade af fröjd.
„Tnek". snde hon okonstladt, „då kommer jag
gerna’.
, Hu, att hafva nöje af dans! Hur kan man hitta
på något sä tråkigt i’ utropade några unga
herrar Qvickatjert, i det de med en föraktfull
gäspning lemnade balsalongen.
Omvexlande med dansen gjordes musik.
Herrskapet Sidensvans uppträdde först med en duett.
Det var icko mycket att höra på, men
natnrligt-vis fordrade artigheten att de skulle erliålla det
mesta berömmet.
Sedan lät herr Gök efter mycket krus hörn sig.
Många andra följde hane exempel, mera
anspråksfulla, men mindre omtyckta. Sedan erinrade man
sig mamsell Lärka, som icke lät bedja sig tvä
gånger. Hon såg anspråkslös ut ocli hade just
icke något sätt, hvarför många förnämiteter
rynkade på uäsau, uiir lion steg tram, meu då Hon
började var allt glömdt.
Hon sjöng sa vackert, så enkelt, och till
hjertat gående. Ehuru det var qväll or.li skuggorna
begynte blifva långa i skogen, föreföll det hvar
och en som oiu det vore morgon. Ja, en
vårmorgon, då björken står i sin späda Ijnsa
grönska, då blåsippan slår npp sitt öga. d& de små
rännilarna glädtigt porla fram mellan tufvorna
då himmelen är blå och solen skiner såsom
endast oin våren
..Charmant! Charmant!’’ utropade baronerna,
titulär- uch hotråden. ,,Sa vackert’ , qvitt råde
häinplingen, som nog förstod sig påsaKen. ,,Kors,
så trefligt det- var!- sade gråsparfven, men
många sade ingenting.
Till dem hörde kanariefågeln, som tänkte på
sitt hemland, samt den unga. oskyldiga fröken
Dufva, som lifligt påminde sig den första tiden uf
sitt lit. då hon jemte sina syskon matades af
föräldrarne i boet och kändt’ sitt hjerta sviilla af
fröjd vid lärkornas jublande sång utanför.
..Skall icke äfven du låta höra dig?" sade
till mamsell Näktergal den tor sin slägting
svärmande rödstjerten.
.Nej. jag är så rädd och vågar icke uppträda i
så stort sällskap. - .Jag sjuuger endast lör mig
sjelf och tör mina egna’, svarade
näktergalen och gömde sig i ett bnsksnår lör att i ke bl»
sedd.
.Barøsliglieter , log rödstjerten. men tyckte icke
mindre om henne för det.
Så förflöt qvällen, angenämt och omvexlande
och så kom supén mycket för tidigt tycker
kanske någon, men så tyckte icke läglarna, ty de
hafva i k<- tid att, som menniskorna vaka otn
natten och sofva bort Guds vackra dr.g. Dessutom
kände de sig äfven litet dufiia vid midnattstiden,
och eu god supé ]mr alltid något uppiggande i
sig, i synnerhet som donna gjorde värd och
värdinna all heder.
.Så litet mat!’ tänkte emellertid den glupska
kråkan och sàg sig snokande omkring.
.Att iita på en bal! Hur skulle del passa sig!’’
sado några unga tärnor och höllo sig endast till
daggdropparne.
,.Hvilka rariteter!" tade smackande den lilla
kolsgöken, som icke vågade sig fram, hur gerna
han än ville-
„Nej, men sådant öfverflöd de rika bestå sig!"
sade herrskapet Gråsparf till hvarandra och
tänkte på att deras små putlor der heiumu aldrig tått
smaka så goda saker. Att de i tysthet i fickan
stucko hälften af hvad som bjöds "dem kan visst
ingen iortycka.
..Magnifikt, magnifikt’, pustade af välletnad den
rike herr Korp, som tyckte om att lysa med
utländska ord, om han äfven icke alltid förstod
dein.
..Man tar när man får", sade björktrasteu, som
visste, att ban till vintern skulle få draga till
svältremmen.
Medan supén ännu pågick, tog redan en del af
gästerna afsked. Om någon tänkte: ,,Usch en så
tråkig afton! bra att den är förbi", var det likväl
många andra, som tyckte tvärt om. Åtminstone
sådana som ej hafva stora fordringar utan alltid
äro nöjda.
Etter det bullersamma lifvet i skogen, blef
det nu så tyst och öfver nllt, rådde en högtidlig
stillhet, endast afbruten al näktergalens sång. Ty
hon som var för blyg att sjunga i ston sällskap,
sjöng nu för sitt eget hjerta, tills dot blef morgon
och soleil gi< k upp. Hon sjöng sa vemodigt, så
vekt. och längtanstulit och trodde att ingen
hörde henne. Det var likväl ett misstag, ty utom
den gode Guden, som har ett hjerta öpput såväl
för menniskornas böner som för fågelns qvitter,
kom der längs skogsstigen eu liten barfotad
herdegosse, drifvande sina far framför sig.
Hvilken hiirlig sång! Han stannade ett
ögonblick och lyssnade, samt uppstämde sedan sjelf
med klar stämma:
„Om alla do träd och gräs uppå mark
Fått röst ooh en talande tunga,
Om fåglar och djur med stämma så stark
An kunde som englarne sjunga,
Förmådde de aldrig till fyllest Guds Son.
Vår Frälsare Jesus lofva".
Och icke allenast herdegossen och näktergalen
sjöngo, i den vackra sommarmorgonen sjöng bela
naturen på sitt sätt lof och pris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
