Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 15
ILLüSTKEHAD HAUNTIDNINO.
117
Men jag får väl lof att tala om hur Klin-’
ten ser Ht. När man gått. igenom den lilla j
Staden, sora ligger vid hafvet, så kröker sig
en liten backe uppför bergkanten och så
liar man huset framför sig. Det ser ut som
ett litet dockslott, muradt hvitt med
ljusgula kanter. På midten är det högt, men
på båda sidor är det utbyggnader med
platta tak och gallerverk omkring, som ser
så stiligt ut. Framför är en stor veranda
och derifrån ser man staden nedanför ocli
ängar och träd och hafvet med holmar i.
Man ser närapå bela himmelen; ibland moln
med blixtar och ibland månen och många
skyar och allra vackrast regnbågen liksom
en ram omkring staden. Men hvad jag
tycker allra mest om, det är bergen som
ligga bakom ocli på sidorna 0111 huset. Der
klättrar jag mest hela dagarne, och när det,
regnat dugtigt så blir der stora sjöar, der
jag har en bel hop barkbåtar. Det värsta
är att det är mycket svårt att klättra i berg
och akta sina skor på samma gång. Om
qvällarne se de ut, som rifjern, för ibland
äro hcrgskrefvoma så höga, att jag måste
basa mig ned och då rifvas de upp på det
sättet. Mamma var en gång mycket ledsen,
när jag haft mina nya hlankläderskängor på
mig. — Mamma, sade jag då. ,Iag mins
mycket väl att du en gång sade, att det var
så roligt att se små söndriga barnskor. För
lilla brors skor voro aldrig trasiga. Men
jag var mycket ledsen efterät att jag sagt.
det, för det såg ut. som om mamma fått
tårar i ögonen. Men i alla fall var det nog
nyttigt, för nu säger mamma ingenting när
hon hvar fjortonde dag betalar skomakaren
för mina halfsulor, hon bara suckar litet
när hon tar upp portemonän, — men iute
kan jag väl låta bli att klättra i bergen för
det, och när man gör det så är det rakt
omöjligt att inte skafva sönder skorna.
(Forts.)
I sjönöd.
i Med bild. i
J^resar hade mycket att göra de dagar
©G ban var ute på Smultronås. Han
hade bland annat en barkbåt, som ban sjelf
täljt och som hette „barcarn/rnu eftersom
den var af bark. Barcarolen hade segel af
näfver, riktigt roder och riktiga årar och
brukade göra turer mellan nordpolen och
eqvatorn. Det enda som fattades, var
besättningen. Och sedan Cesar dränkt
åtskilliga tennsoldater och tagit lifvet af ett
tiotal myror och torndytlar, lät han barcarolen
segla utan både kapten och besättning.
Inspektören på Smultronås hade två små
flickor, Greta och Maja-Stina. De voro
Ce-sars dagliga lekkamrater. Greta hade nyss
fått en lappdocka af klockarmoster och
henne höll hon rysligt kär och skötte henne
som sin ögonsten. Serafina — så hette
lappdockan — hade stora förgätmigej-ögon,
vackra hallouröda kinder och en mun, som
snörpade så sött, som endast en dockniun kan
snörpa, Hon var klädd i stadigt, hcmväfdt
bomullstyg, hade visserligen hvarken pajtu
eller byxor, men bestod sig i stället en
bred gans på sin hvita underkjol.
En dag föll det Cesar in att bjuda
Serafina på en lustfärd med barcarolen fill
nordpolen. Han aktade sig visligen att tala om
att del var lifsfarligt och fürespeglade heune
det stora nöjet af att se främmande länder
och främmande dockor. Serafinas mamma
hade sina betänkligheter, men lät slutligen
öfvertala sig att låta henne resa och tog ett
ömt farväl af sitt kära barn.
Soleil baddade nere vid ankdammen.
Cesar tog af sig rocken och gjorde
barcarolen klar till affäril. Det, blåste god vind
direkte till nordpolen, och Serafina gick
ombord ined många förmaningar att sitta stilla
i båten, att icke glömma sin mamma och
Smultronås för allt det märkvärdiga hon
skulle få se och så — släpte Cesar bandet
och hurrade med sin löda mössa, när
barcarolen seglade, af.
Serafina hade aldrig seglat i all sin dar
och tyckte det var rysligt roligt. Hon satt
kapprak lutad mot masten och betraktade
stranden af nordpolen, som skymtade i
fjerran. Men så begynte det blåsa.
Barcarolen gungade och hoppade, och Serafina blef
sjösjuk. Hu, hvad det var obehagligt! I lon
ville bara helt litet luta sig öfver
skeppsrelingen; hennes mamma skrek till af
förskräckelse, och Cesar puffade henne i ryg
gen med en lång käpp för att få henne att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
