Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 20
ILLüSTRERAii
BARNTIDNING.
147
— Stackars frun, (let der gör henne
minsann inte friskare.
Jag föll Betty igen om halsen, jag trodde
mina tårar skulle qväfva mig. — Söta
Betty, förlåt mig, — sade jag, — säg inte att
mamma dör, för då blir jag tokig. Kan man
inte ångra sig och få förlåtelse?
— Jo, — sade Betty, — ifall man
bättrar sig också och inte gör så fult mer.
— Om jag hade ett helt berg af socker
framför mig, så ville jag inte ha en enda
bit, — sade jag, och då tog hon och
torkade mig i ansigtet och sade att jag skulle
gå in till mamma.
Men mamma låg i stora sängen när jag
kom i» och var mycket röd och talade så
underligt och doktorn var efterskickad. Jag
fick iute be henne oin förlåtelse och säga
henne hur jag ångrade mig, men jag tror
att om alla små flickor kunde känna hur
förfärligt det är att ha bedragit sin
mamma och frukta att aldrig få hennes
förlå-låtelse, så skulle ingen ta det minsta som
hon inte har lof till.
En natt blef jag så olycklig, att jag smög
mig upp nr min säng och gick bnrfotad och
i linnet in i sängkammaren. Sköterskan låg
på soffan och sof, men när jag kom fram
till sängen bara för att titta en liten smula
på min egen mamma, så såg jag att hon
hade ögonen öppna, llon var inte så röd
mera utan mycket blek. När jag kom fram
sade hon mycket sakta: — är det min lilla
Agda? - Jag kröp upp i sängen och
lutade mig till henne och sade: mamma, har
du förlåtit mig? — Jag har varit mycket
olycklig, men jag har förlåtit dig, — sade
hon, så att jag knapt hörde det, men det
kändes som oin jag ville — jag vet inte
hvad — jag blef så glad så jag trodde
att jag skulle dö. Tårarne runnö från mina
ögon ner på henne.
— Vill du lefva nu? — sade jag.
— Jag tror det, — sade hon, — men gå
nu — jag orkar iute.
Jag kyste henne och gick tillbaka in och
lade mig. Jag sof länge på morgonen, och
jag talade iute om det för någen, men jag
tror inte det var en dröm, för pappa kom
in till mig och kyste mig och sade:
— Nu ska1 vi tacka Gud, det har varit
en kris i natt, och jag tror att mamma får
lefva.
Jag visste inte om det var mig som ban
menade, men jag tackade Gud mycket läuge
på morgonen.
Efter den dagen blef mamma bättre, och
jag tror jag törs säga, att jag var mycket
snäll emot henne, för jag passade upp på
henne med allt hvad jag kunde, och hon
sade inånga gånger att (let var roligt att ha
en sådan qvick liten ,.telegraf" bredvid sig.
Det menade hon att jag sprang ocli sade åt
Betty och alla andra om allt hvad hon
ville.
Alla menniskor skickade blommor till
lienne och gelé och frukter och allt möjligt
godt, som jag fick äta upp, för hon orkade
inte så mycket, men jag var mycket glad
når hon orkade, fastän jag då fick mindre
förstås.
Hur det var så hade jag blifvit bekant
med alla barnen i staden och det gick till
på det sättet att jag brukade gå ut i
parken med Lisa och Sigrid och spela med
kulor, och så kom än den ena och än den
andra och ville vara ined, ocli så blef man
god viin med dem allesammans, innan man
visste ordet. af.
När mamma blef alldeles bra, skulle jag
få ha en bjudning och det sade alla
välden roligaste bjudning de någonsin varit
ined om. Det dukades ett stort kaffebord
ute i parken. Vädret var mycket vackert
fastän det var i slutet af Augusti, så att
jag fick ha min hvita klädning, men den
blef minsann tilltygad innan qvällen med
gröna gräsfläckar och grå jordfläckar, för vi
lekte så förfärligt. Pappa var med hela
tiden. Han kan så bra hitta på lekar, så
att när lian är med, blir det alltid roligt.
Det var bara cu flicka som gret för att hon
föll omkull och skrapade sig litet inuti
handen, men det. gick snart öfver.
Några dagar efter skulle vi flytta in till
staden och börja skolan, Jag har ritat två
hundra små streck på ett papper, och för
hvarje dag stryker jag öfver ett för att se
bur snart, (let börjar lida till nästa
sommar. — Mamma säger att bara det blir is
och snö och jag får börja med skridskorna
och kälken, så glömmer jag nog bort att.
stryka öfver strecken, för då får jag så ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
