Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 20 illüstreraii barntidning. 175
Frenurneranternes sida.
Ur Ruths resedagbok.
... Kl 5 på morgonen kommo vi till Wiborg.
Från sjösidan tog sig staden bra ut med deu
vackra parken ocfi det. åldriga, gamla slottet, som
gömmer så många minnen. Vi loro också genast
lit, till Mourepos, emedan en at våra . reskamrater
sagt oss, att om det finnes ett jordiskt, pnradis.
är det just denna park. Men parker behaga
mig i allmenhet ej, emedan det alltid ligger
någonting konstiadt och stelt i dem. Dock måste
jag medgifva, att detta var det vackraste jag i
den vägen sett. Det ställe, som mest tilltalade
niig, var den plats der Wäinämöinens byst stod.
Den äldrige sångarknngens höga gestalt
aftecknade sig skarpt emot den lodräta klippväggen
bakom, honom och framför sig såg man den
vackra Wiborgska viken, hvars vågor just
nu klöfvos af en liten hvit båt, rodd af fyra par
ärar. Sa kommo vi till en nätt liten öfvèrbyggd
källa, hvars friska vatten genom ett lejongap
rann ut, i ett marmorknr. Vid detta fans en liteu
skopa liistad, så att den trötte vandraren här
kunde vederqvicka sig. Vi drucko begärligt det
klara, kalla vattnet och tänkte med tarksamhet
på den gamle grefve Nikolai, som nu
hvilade i faniiljegrafven der uppe pä kullen. Det var
lian, som först anlagt parken och det var han,
som bestämt att inträdesafgrften i alla tider skulle
tillfalla Wiborgs städs fattiga. Den 18 bar det.
af med bantåg till Petersburg. Jn längre vi
kommo åt öster, desto falare blefvo trakterna.
Man såg blott så långt ogat nådde enformiga
kärr, här och der bevuxna al’ tallskog. Sedan
vi pnsserat Rajajoki, kom det en sådan
beklämning öfver mig. Att veta att man första gången
i sitt lit lemnat Finland bakom sig och nu var i
det ryska kejsardömet, omgifven blott at
lriün-mande ansigten och hörande ett språk, af hvilket
man icke förstod ett ord, gjorde att inan kände
sig sä hjelplös. Om det ock gält mitt lif, lindé
jag ju ej lörstätt ett ord al hvad de talade.
Nu voro vi framme, togo genast en vagn och
läto köra oss till zooiogiska trädgården. Kusken
klatschade till med pisken och bort bar det med
god fart långs länga gator ocli förbi stora hus,
utan att jag hade ett begrepp om hvart vi foro
eller när vi skulle vara framme. Tack vare en
gammal snäll farbror vi hade med oss ocli som
talade ryska som en intödd,_kommo vi
utan*någ-ra svårigheter fram.
I zoologiska trädgården giugo^vPfrån bur till
bur och sågo alla de olika djuren. Der fans
skogens konung, det väldiga lejonet med sin långa
ruahn; den lömska, ehuru vackra tigern och den
fega hy linan. Här hoppade den besynnerliga
kängurun med sina korta irnmiottcr ocli uti en
annan bur (Ullnos hundratal apor som klättrade
längs taket lika behändigt som de gingo på
golt-vet. De roade sig med att gunga och hoppa och
fingo de en pnpyross rökte de den med stort
välbehag. Så fnnuö vi der vår godmodiga klumpiga
nalle, d"U snabba guldfisken och den iåfänga
påfågeln med sin granna stjert, som den stolt
utbredde tör hvarje nv besökande. Så funnos
lunde obehagliga paddorna, ormarna ocli
krokodilerna. Alla dessa djur voro här fångar; somliga
af dem sågo nöjda ut, mon andra åter. som t. ex.
tigern och leoparden, gingo hela tiden ångestfnllfc
letande från galler tilj galler för att slippa ut.
Friheten måste vara en svår sak att umbära.
(Forts.)
Till Sländan.
Det var en gång ett vingadt barn,
Och doi Hög ut i verlden,
Och hvart uet kom. koin glädje med,
Som vägkost uppå färden.
Vid mången stad ocli fjerran by,
Dess vingar fingo rasta.
Det ville dela af sin kost
Och sedan framåt hasta.
Så flög det ett år, flög det två,
Och hade fröjd i spåren.
Och barnen höllo oot så kärt,
Som solen är lbr våren.
De ville icke mista det
För någonting i verlden. —
Men så kom der en herre, Brist,
Orh satte p för fiirden.
När barnen fingo höra det,
Kom sorg i deras xinue.
Och allt hvad barnet var för dem
Känn upp i deras minne.
Och alla slöto ett förbund.
De ville nu försöka
Så mvi ket som de kunde det,
Sin slcyddsiings vänner öka.
Till det förbundet hör väl du,
Och många, många andra?
För barnet nu arbeta vi,
Ørh fröjda så hvarandra.
Men hvem är väl det barnet — säg?
— Vår kära, lilla slända? —
Att du i dag har gissat rätt,
Min vän, det kan allt hända.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
