Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
NVA THOLLSLÄNDAN.
N:o 2
— Kalle Stenström från nya svenska
läroverket — upplyste Fritz och tillade
moraliserande — så der går det när mau ej har
ögonen med sig.
— Åh strunt, det är ju bara cn liten
skråma — skrattade Svante och tryckte till
såret med en spån.
— Jag vet ett medel, som gör att (let
helnar på stunden — ifrade Masse och Hög
upp — vänta litet skall dti få se — och
han försvann ut i köket.
— TJff, hvad är det der frågade Kasse
misstänksamt, då Masse återvände med en
porslinsburk som spred en o treflig lukt
omkring sig.
— Beckolja, — det är särdeles utmärkt,
låt mig nu försöka. Så der ja, tog det
ondt? Masse tycktes formligen njuta af
sitt (|vacksalveri Och ännu när ban
återfört burken till Mina i köket, höll han tal
om dess egendomliga förmåga.
Hvem har undervisat dig om det derV
förhörde honom Eufrosyne.
— Inspektom der hemma, han sade
engång att. det var så rysligt bra för sknskaf.
Hela sällskapet brast ut i skratt. Camilla
mumlade något om „handsk skaf" och en
ny doktor „Beck", men teg sedan
beskedligt, och sedan man lugnat sig tog Fritz
åter ihop med sin berättelse.
— Rödskinnen hade röfvat bort. all vår
boskap och nu skulle vi jaga efter dem. På
ingendera sidan hade vi några vapen; den
styrka som gälde mest, den lag uti benen.
Aldrig i tiden har jag så skenat af.
ltiiii-skinuen voro slipade och viga, som ett
sådant följe skall vara, och det, såg mörkt ut
för oss, att få tag i hvarken röfvarena eller
vår drömda boskapshjord.
— Slutligen fick en af de våra tag uti
Panterns röck. Han försökte krångla sig
ur den och rusa af med en häftig knyck.
Men vi höllo fast gossen och tvungo honom
att erkänna sig besegrad, lian fick nu välja
mellan ögonblicklig död, d. v. s. att afgå
från leken, eller att öfvergifva sitt folk och
bli en af de våra. Pantern hade så satt
sig in i sin rol, att hau med dödsförakt
nekade att svika sina bröder; och då
låtsade vi häuga honom, pä så sätt att vi en
liten stuud stälde honom mot ett träd. Sen
fick han gå lös och ledig, ty nu var pantern
stendöd och det var bara hans vålnad, som
irrade omkring i skogen och ibland
uppenbarade sig för hans sörjande stamförvandter.
Här gjorde Fritz ett litet uppehåll, men
då alla ögon ifrigt voro riktade på honom,
fortfor han käckt.
I)et enda sätt hvarigenom rödskinnen
kunde rödja oss ur vägen var att st jäla våra
mössor. Det hade Stenström bestämt a’t
skulle betyda detsamma som en skalp, eller,
indianer emellan, en förgiftad pil genom
hjernan. Han var sjelf den förste, som föll
offer för det och ban fick nu i de sälla
jagtmarkerna sluta ett vänskapsband med
den Fläckiga Pantern. Vi voro inte goda
på LåiUf/iåret efter den mandaten. Det
dröjde ej länge förrän han sjelf fiek respass
till dödsriket. Den stormande höfdingen
Hög af som ett kastspjut, med den
skilnaden att hau for af i bugter och
svängningar. men slutligen blef äfven han vårt byte,
vi voro ju flera mot en. Honom höllo vi i
fångenskap. Half Bergman blef utnämnd till
vaktare och de tre andarne höllo dem
troget sällskap. Do fingo riktigt hvila upp
sig de.
Spriiigpelsen, ban gjorde heder åt. sitt
namn. Aldrig i verldens tid har jag sett en
sådan ödla att slingra sig af. Vi voro så
uttröttade och andtrutna och började längta
efter smörgåsarna och limonaden, som vi
hade gömda i blockhöset. De aflifvade
tycktes dessutom ha så öfver sig trefligt.
Vi beslöto oss derför att underhandla. En
näsduk fästes på en gren och Sven viftade
med den alldeles evinnerlig!. Spriiigpelsen
förstod signalen, besvarade den och så slöto
vi fred. Vi skulle skäuka honom lifvet och
hans landsmäns kroppar, ban skulle
återlemna vår hjord i oskadadt skick. Med ett
indianskt trollmedel återkallade han sina
röda bröder till lifvet. Stenström qvicknade
också till och snart sutto vi indianer och
blckansigten i all vänskap kring en
gudomlig smörgåskorg vid vallarne. Det var eu
vild och munter lek. Andra dagen hade vi
alla styfva ben och jag skulle inte velat
klifva "upp i ett kyrktorn, om jag också fått
en riktig indianskalp för besväret.
— Fritz Amatus gjorde en djup bugning
till tecken att föredraget var afslutadt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
